John Maxe, påannons: Tänk dig att du lider av vätskebrist, är ofantligt trött och du är dessutom på 8000 meters höjd och du ser en snöstorm närma sig med stormsteg så att säga. Det här är läget om man bestiger berg i Himalaya. Den svenska Hidden Peak expeditionen råkade ut för delvis det här när de var på väg ner från toppbestigningen, som alltså lyckades. De lyckades så småningom också komma ner och igår träffade jag dem i Kungsträdgården, där jag träffade dem innan de åkte dit i maj. Det hör du den här timmen i Radio Stockholm. JM: Så träffas vi igen. Det handlar om Hidden Peak-expeditionen som jag träffade här i maj någon gång. Då var de precis på gång att börja träna ochsätta igång att planera, vilket de säkert hade gjort länge redan då, men slutplaneringen inför den stora Himalayaexpeditionen. Nu är de tillbaka. De har lyckats. Dat handlar om Magnus Rydén, Johan Åkerström, Stefan Blombergoch Florin Pocol. Nu måste jag fråga hur känns det att vara tillbaka i Sverige, Magnus? MR: Ja, det är härligt att komma tillbaka. Framförallt efter en sån här lyckad expedition, så känns det skönt att komma hem i civilisationen igen. Att kunna dricka kranvatten till exempel, en sån enkel grej uppskattar man väldigt mycket. JM: Hur länge var ni borta allt som allt? MR: 8 veckor. Två månader var vi borta. JM: Vad är det för föda man lever på huvudsakligen under den här tiden? MR: Ja, det visar sig att det inte var så mycket föda. Det blev ett stort problem för oss - det var ju maten. Men annars så är det väldigt mycket potatis, ris, linser om vi pratar om baslägermat och maten fram dit. De äter ju även då - man slaktar ju getter t.ex även de har en form utav kor - blandning mellan kor och jakar så att visst kött finns ju, men det är ju bara i början. Det tar ju fort slut. Lite grönsaker, när det är slut sen så återstår ju i stort sett bara linser, potatis och ris. JM: Det låter jättegott tycker jag. Du sa till mig precis innan här så gick du och köpte en korv för första gången, du måste äta upp dig? MR: JA, jag förlorade 5 kg. Det låter inte så mycket men jag väger bara 60 kr normalt, så jag har ätit upp mig ett par kg. Så nu väger jag faktiskt under 60 och det är inte så bra, utan det syns. JM: En som hade det kanske svårast av alla det var Florin, för du blev sjuk. Vad hände med dig? FP: Ja, jag drabbades så att säga hårdast utav brist på mat och vätskebrist och förlorade ungefär 9-10 kg och var ganska nära en helikopterevakuering. JM: Du är redan väldigt smal kan jag säga, fast det kanske är sviterna också? FP: Nej, det stämmer. Jag är ganska smal av mig så att förlorar man 9 kilo det blev ganska dramatiskt. JM:
Av alla strapatser som ni var med om - vad upplevde ni
som det absolut MR: Ja, för mig och Johan så var det nog när vi skulle ner från C3. Vi gick ju till toppen, den dagen toppdagen var ju oerhört fin. Det var finare än idag. Inte ett moln på himlen, solsken, ljust, inte så där väldigt stor vindstyrka och inte - vi upplevde inte kylan som något stort problem. Jag och Johan, vi hörde på andra via deras radiokommunikation att de klagade på väldigt kallt. Vi nordbor står väl kanske ut mer. Det var en väldigt fin dag. Sen gick vi ner till lägret, övernattade. Vaknade på morgonen av att tältet håller på att blåsa omkull och det hade vi inte räknat med. Det vädret skulle komma senare, men det kom tidigt på morgonen och det blåste kanske uppåt en 20 sekundmeter. Sikten var väl 0 - max 10 meter och vi kunde alltså inte hitta vägen ner till repen. Vi kunde inte se vart vi skulle gå. Vi hade en känsla av att vi skulle gå åt ett visst håll, men nu är det ju inte någon platt mark och gå på utan det är ju brant nedåtklättring och de försök vi gjorde då klättrade vi nedåt ungefär 100-150 höjdmeter. Låter inte så mycket men vi pratar om många timmars arbete och det kostar alltså oerhört mycket energi att gå upp igen. Det är så här att varenda meter uppåt är väldigt jobbigt. Det är, kostar på om man dessutom har varit på 8000 meter innan också så att de här tre försöken vi gjorde tog ju naturligtvis oerhört mycket på krafterna. JM: Känner man i det läget att nu vill jag lägga av, nu lägger jag mig ner och vilar lite här? MR: Ja, den känslan har man nog många gånger att, men det gäller att övervinna det och för man vet det att lägger jag mig ner och vilar här då är det kört. Det kommer aldrig att bli något mer sedan. [MUSIK] JM: Det vi hör är alltså Magnus Rydén, Johan Åkerström, Stefan Blomberg och Florin Pocol tillbaka från Himalaya och Hidden Peak som de lyckats bestiga som första nordiska expedition. Johan och Magnus, ni var ända på toppen. Vad tänker man när man kommer upp på toppen - för att någonstans är ju det målet för precis allt jobb som ni har lagt ner? MR: Ja, för mig så är det väl så här att man kommer upp på toppen - det är riktigt - det är målet för allting. Fyra års arbete har nu resulterat att vi står där. Men det är faktiskt så här att man, man är bara halvvägs. För att målet är faktiskt att komma hem och man vet också det, man har det alltid i bakhuvudet att nästan alla olyckor händer på vägen ner. Det är nu det farliga verkligen börjar. JM: Men det låter som om ni inte riktigt kunde glädja er när ni väl står där uppe. Var det inte en viss euforisk känsla också? MR: Ja, det är klart man gapar och skriker och gråter och skrattar. Nu har vi ju äntligen grejat det och vi har gjort det. Det där är några minuter och sedan så kommer nog känslan krypande där att: det här var ju jättebra men vi måste ju ner också och det är nu det är farligt. Det är nu misstagen görs, nu är man trött. JM: Hur länge var ni på toppen? JÅ: Vi var på toppen i nästan 30 minuter. Vi tog lite tid på oss innan vi tog det sista steget, tog kontakt med baslägret och berättade var vi var och framförallt att vi skulle knalla upp på toppen tillsammans. Sedan efter vi hade haft kontakten med baslägret och berättat var vi var någonstans och filmat lite granna från toppen så var det dags att ta lite bilder och här var ju våra sponsorer som fick lite bilder, lite flaggor från toppen tagna. JM: Förlåt jag avbryter. Ni har mer er lite grejer. Nu kan inte lyssnarna se det, men jag kan få se dessa saker som alltså var dels på toppen och dels med på expeditionen. Är det här flaggan som satt på toppen? Ska den inte sitta kvar? MR: JA, det är toppflaggan. Nej, vi har ju här det här med miljömedvetandet här. Vi tar med oss allting. Allt skräp och så tog vi faktiskt tillbaka, men flaggan är ju en fantastisk souvenir också så att jag vill nog ha den tillbaka. JM: Lite sponsorvimplar, en liten koalabjörn - är det sånt man tar med upp när man är på toppen och känner att nu ska jag tänka på min.., på de hemma? JÅ: Ja, just det. Man tar med sig självklart lite granna för att kunna ta fram och kunna tänka lite granna på dem. Sen vissa har väl lite turprylar med sig kanske... JM: Kan man bli rik som bergsklättrare? MR: Det beror på vad som betecknas som rik. Rik på minnen, upplevelser det kan man bli. Pengar - det tror jag inte. JM: Man behöver ju inte avsluta allting så här med en sammanfattning, men vad har ni lärt er av det här tycker ni? SB: För min del så är det så att jag hade inte en aning om att natur kunde vara så fientlig. Alltså jag hade förstått det på något sätt intellektuellt, men att det är så farligt att bara vistas där uppe! Det finns mycket som är farligt där förutom att gå upp på topparna. Bara att vara i det här området, en överväldigande natur, men som också är så klart fientlig det hade jag inte förstått riktigt. Det var nytt för mig. |
