  12/7
Gondogoro La till Xhuspang, Anders Warell
 Denna händelserika och
strapatsfyllda dag, som skulle bli trekkingens
höjdpunkt enligt de allra flesta i gruppen,
började egentligen redan dagen innan, dvs den
elfte juli klockan halv tolv. Natten var
stjärnklar och gnistrande kall när våra fyra
klätterexpeditionsmedlemmar från Hidden Peak
(Florin, John, Bob och Martin) begav sig iväg
efter en tidig frukost för att sätta upp fasta
rep och bygga led upp för det snöklädda
passet.
12/7 På väg
upp mot passet |
12/7 På väg
upp mot passet |
När
repen var satta kom Martin tillbaka till vårt
provisoriska nattläger och guidade den
pannlampsförsedda skaran trekkare över de av
ett förrädiskt snölager täckta krevasserna
på West Vigne-glaciären. Sakta men säkert
(tack vare stegjärnen) närmade vi oss
"insteget" till det första av de
branta partierna av passet. Väl framme vid
väggen blev vi stående i väntan på att Martin
kopplade in oss på de första av de fasta repen.
Det var först nu när man stod redo att sätta
stegjärnen i den 60-gradiga hårt packade
snöväggen, som man insåg att passet inte var
någon simpel bob-backe utan en seriöst
krävande klass fyra-klättring. Med isyxan
stadigt inhuggen i väggen började klättringen.
Efter det första
partiet, som skulle visa sig vara det brantaste,
väntade John som kopplade över oss på den
andra replängden. Väl uppe på första hyllan
tog Bob (geologiprofessor tillika
8000-metersklättrare) emot oss och tipsade oss i
samma veva som vi flämtande hävde oss upp över
kanten att om vi skulle ramla ned någonstans nu
så kunde vi väl göra det i krevassen till
höger (ett djupt hål, förmodligen bottenlöst
som såg lagom inbjudande ut) så slapp vi i alla
fall klättra upp för väggen igen.
Den repsäkrade
delen av klättringen var nu över och samtidigt
som gryningen långsamt närmade sig och vi såg
de första bärarna som myror närma sig passet
nedifrån glaciären började vi stega oss
uppför passets övre del. Det var nu man
började känna av höjden och den tunna luftens
inverkan på prestationsförmågan. Trots att vi
redan befunnit oss i ter dygn på över 5100
meter var det med mjölksyremättade ben, tunga
steg och djupa andetag i den bristfälligt
syresatta luften vi slutligen nådde toppen av
passet på dryga 5900 meters höjd vid sextiden
på morgonen. det var med en enorm
tillfredsställelse som man kunde vända sig om
och skåda den oerhört vackra och imponerande
kolossen K2s snötäckta pyramid i det varma
morgonljuset mot en stjärnprydd, klar himmel.
Att sedan de första bärarna med 30 kg på
ryggen hade knatat förbi oss redan när vi var
halvvägs upp för passet, och i sina mediokra
sportskor av taiwanesiskt gummi och utan
stegjärn på två timmar gjort vad vi med fem
kilo på ryggen tog sex timmar på oss att göra,
hade inte så stor betydelse i den omätbara
triumfens ögonblick.
12/7 Gerd och
Mona uppe på passet |
12/7 Guide
och kock uppe på passet |
När
vi hade pustat ut på toppen var det bara
hälften (dvs nervägen) kvar, trodde vi. Men
denna 50-gradiga sten- och isbrant var nog den
bit som slet mest på oss under denna dags
strapatser. Förutom den parfaitliknande varma
snömodden som man skulle halka nedför i ca 600
höjdmeter utsattes man för ett konstant, och
fullkomligt okontrollerat stenbombardemang
ovanifrån då stenar i alla varianter upp till
fotbollsstorlek regnade över oss i solvärmen.
"Rysk roulette" var det någon som
kallade det efteråt. Lyckligtvis kom ingen av
oss till skada av stenregnet, däremot höll man
på att smälta bort under nedfärden eftersom
det inte fanns möjlighet att stanna och ta av
sig något av de fyra-fem lager av underställ,
fleece och Gore-Tex som man under natten behövt
för att isolera sig mot kylan med, men som i
förmiddagssolen fungerade alldeles utmärkt för
att alstra ett bastuliknande mikroklimat av
oanade proportioner.
| Slutligen kom vi
vid lunchtid äntligen ned till det
idylliska Xhuspang på 4600 meters höjd.
Kontrasten mot nattens läger bland is
och sten var slående, här fanns gräs,
mängder av blommor, fåglar, humlor och
underbart klart fint forsvatten. Nabi
ville fira våra framgångar med fest och
dans, men efter middagen stöp de flesta
i säng i tälten vid sextiden för tolv
timmars törnrosasömn, fyllda av intryck
och muskelvärk från dagens bravader. |
12/7 Gerd
vilar ut efter passet |
13/7
Xhuspang till Saischo, Johanna Påhlstorp
 Efter tolv timmars välbehövlig
sömn var det uppstigning klockan sex. Då kunde
man öppna sitt tält och se Bob, John och Florin
vandra iväg mot Hushe (för att så snabbt som
möjligt komma iväg till Skardu). Packning och
frukost som vanligt. Sedan lyckades Sara, Anders
och jag komma iväg lite tidigare, så vi
guidades av bärarna över Gondogoroglaciären
mot Daltsampa. Där väntade, som vanligt, vår
trogna kökstrupp med "green tea" och
chapatis till lunch. Lunchstället var
fantastiskt vackert vid en liten sjö med gröna
ängar runt med massor av olika blommor.
Efter lunchen gick
vandringen vidare ner mot Saitcho. Först ner i
någon ravinliknande stenrasbenägen ränna där
det var varmt och dammigt och sedan över ängar
med kor och får. Här skulle Ph inhandla en get
för alldeles egna pengar som bärarna skulle
få. Slutligen kom vi ner till trädgränsen och
ett medelhavsliknande klimat och där låg
Saischo och vi kunde köpa kalla coca-cola. nu
är civilisationen nära! Det har varit en lång
vandringsdag så det var gott med en kall
coca-cola.
På kvällen,
efter middagen, var det fest. Förresten middagen
var en fest, våra kockar hade gjort pizzor
– delikat!
I alla fall efter
maten, när vi hade ätit, så var det fest med
bärarna. Plastdunkar och trummor trollade fram
de mest otroliga rytmer och sedan dansades det.
Efter någon timme
tröttnade vi blekfisar på dansen och kröp in
våra tält för att sova. Trummandet fortsatte
dock till senare men vi somnade gott ändå cirka
1 300 meter lägre ner än förra natten.
13/7
Daltsampa |
13/7
Daltsampa |
14/7
Saischo till Hushe, Linda Pettersson
 Sovmorgon efter dansen igår
kväll. Johannas, Saras och Birgittas tummar såg
groteska ut, huden och nageln var helt orange
efter hennabehandlingen igår kväll. Denna
morgon var morgonen då jag kände att det hade
gått för långt. Det vill säga jag kände mig
enormt äcklig – håret kändes som om man
lagt i en burk vax och lite till. …verlag
var ofräscheten ett faktum. Men detta ändrades
snart efter tvättning av hår och under armarna
och man doftade ganska gott. Efter lunch begav vi
oss mot Hushe, en cirka tre timmar lång vandring
i en väldig hetta.
| I Hushe blev vi väl mötta.
Inbjudna på te och en fruktansvärt
äcklig baltitårta som smakade något
åt sur jäst med smör på (hmm) hemma
hos vår egen Ibrahim. Hur som helst var
det bara att tugga och svälja
baltitårtan och skölja ner med te.
Ibrahim bodde i ett stenhus tillsammans
med sin vackra fru, två barn, mor och
far. Människorna i Hushe var nyfikna och
vänliga. Många av bärarna bodde i
Hushe och de var nog glada över att
återse sina kära igen, dock nog för en
kort stund i och med högsäsong och nya
jobb. |
14/7 Kvinnor
i Hushe |
Sista natten i
tälten, konstigt men skönt. Danny tillbringade
den sista natten under stjärnorna med Nabi. Var
det Nabi eller Danny som snarkade mest? Detta
får vi nog inte veta.
15/7
Hushe till Skardu, Paul Gadd
 Dagen började med en
tidig frukost, kockan fem skulle vi äta för att
komma iväg vid sextiden. Vi kom iväg tjugo i
sju, då var alla fyra jeeparna lastade. Det tog
oss ungefär två och en halv timme ner till
Kaplu på otroligt kringliga vägar. I Kaplu
stannade vi för att titta i basarerna och ta en
dricka, vi skulle ha hälsat på Nabis familj men
hans bror hade fått en unge så hela släkten
drog till Skardu i sex dagar.
Efter diverse
stopp, på grund av Phil och en söndrig
gasvajer, kom vi till slut fram till Skardu
någon gång mellan två och halv tre. Där blev
det en god lunch och därefter första duschen
på tre veckor, denna stunden hade man längtat
efter. Resten av dagen spenderades fritt. En del
gick till basarerna och en del satt i hotellets
trädgård och njöt av utsikten.
16/7
Skardu, Mona Westerlund
 Vaknade halv åtta av att det
knackade på dörren. Laundry var klart, vi
skulle hämta det efter frukost, men definitionen
på det varierar nog, så de började nog undra
varför vi ej kom. Nu hade vi en shopping- och
vilodag med god K2 Motel lunch och middag. Gerd,
Danny och jag började shoppingen på K2
Handicraft, efter drygt en timme och varsin cola
i affären hade vi prutat och köpt nästan
allting! Men vi gav oss inte, efter en mango på
motellet fick vi skjuts av Nabi in till basarerna
i stan och fortsatte shoppingen.
Efter kvällens
middag var det stort farväl av kockarna Ibrahim
och Hussein. Kvällen avslutades med de tre vise
männens (Anders, Danny och Paul) överraskning
– FYRVERKERIER!
17/7
Skardu till Islamabad, Danny Furtenheim
 Avgörandets dag – ska vi flyga
till Islamabad på cirka 40 minuter eller blir
det buss i två dagar? Efter frukosten kunde det
märkas en uppgiven stämning bland alla trekkare
då vi fått ett första besked om att det inte
ska gå något flyg, bland alla utom Nabi som jag
vet är flygrädd. Helt plötsligt efter alla bud
om att vi inte ska åka med flyg får vi besked
om att flyget ändå går. Så det bär iväg med
buss till flygplatsen, där ett plan väntar,
skönt för ärligt talat vet jag inte om vi hade
överlevt Karakorum Highway en gång till. Någon
som inte är lika glad är Nabi, han är tyst och
håller sig för sig själv, kliver på planet
sist och säger ingenting under resans gång. Vi
andra väntar spänt och spanar ut genom alla
fönster vi lagt beslag på efter K2, Hidden Peak
och alla andra berg vi sett och upplevt under
resans gång och till vår glädje får vi också
se dem. En del skyndade sig att ta fram
kamerorna, men försent eftersom bergen skymtades
enbart bakom vingarna och fönstren var för
repiga.
Till slut landar
vi Islamabad och blir hämtade med två
minibussar som kör oss till Akbar Hotel. Det
blev en lunch på hotellet och sedan bar det av
till basarerna i Rawalpindi. Flera av oss hade
planer på att köpa guld- eller silversmycken,
så en av guiderna visade vägen genom de smala
gångarna i basaren. Fuktigheten var total, så
redan efter en halvtimme var vi tvungna att kyla
av oss med varsin coca cola. Jag köpte ett
silverhalsband, och det var inte lätt att hitta
någon snygg kedja då det mesta var gjort för
tjejer. Sedan begav vi oss till den stora basaren
där allehanda saker såldes, för min del enbart
för att uppleva basaren som jag tyckte var ett
fascinerande kaos som måste upplevas. Senare på
kvällen, efter en välbehövlig dusch blev det
middag på en pakistansk restaurang. Vi gjorde
ett tappert försök att få tag på öl.
18/7
Islamabad, Birgitta Nilsson
 Denna dag var olik för olika
personer. En del njöt sängens sötma några
timmar extra, någon skulle försöka få till en
solbränna eftersom tid inte funnits i Skardu. De
flesta av oss steg upp för att besöka basaren
på förmiddagen. Idag var helgdag, Födelsedag
för Muhammed (640 e.Kr.). Dagen heter Eid
Milad-ul -NABI. Basaren skulle vara öppen på
förmiddagen, men som det är i Pakistan –
inget är som någon nyss sa att det ska vara
– alltså var basaren inte öppen. Till
Nabis stora glädje och vår andras bestörtning
ville Anders köpa kassettband med pakistansk
musik av den typ som bärarna sjunger. Han
ursäktade sig med att musiken ska vara en
delikatess i det bildspel vi ska få avnjuta på
återträffen.
18/7 Bar med
alkoholfri öl |
18/7 Middag i
Islamabad |
Tyvärr
var det nitlott på bärarmusiken, men två
kassettband blev det. Vi fortsatte vår busstour
mot Islamabad. Så fort vi kom utanför Pindi var
det grönt, grönt, grönt. Lövträd var
längesen kändes det som. Vi åkte upp till en
utsiktsplats över Islamabad. Coca Colan var
åter hägringen och den avnjöts med Islamabad
under fötterna. Raka gator gick omväxlande
lodrät och vågrät á la amerikansk stil.
Eftersom luftfuktigheten var så hög så låg
allt i disets skimmer. Ner på ena sidan låg
världens största moské, Faisal.
Efter en av de
absolut bästa måltiderna på en afgansk
icke-luftkonditionerad restaurang där
servetterna ideligen tog slut på grund av allt
torkande, så begav vi oss till moskén, där de
andra anslöt sig. Ut i hettan, av med skorna, se
till att gå på mattan i skuggan. Dock tvingades
fötterna ut på stenen i solen några gånger
eftersom det kryllade av människor. Några
snabba steppsteg och tillbaka i skuggan för att
där känna andra vågen av nervernas
värmereaktion – AJ! Marmorgolv överallt.
Gigantisk och i mitt tycke ful och grotesk
moské, men imponerande.
Vi satte oss och
vilade på stengolvet. Skönt. Då började
paraden och glofesten. Ingen generade sig utan de
kunde sitta och stirra i flera minuter på oss
som de utomjordingar vi var. "Är du
muslim?" frågades det. Vi kommer väl att
var kända som jag vet inte hur många
pakistaniers flickvänner. En efter en satte de
sig hos oss och plåtades. Snacka om djur i bur.
Föräldrar kom fram med sina vettskrämda barn
för att vi skulle ta dem i hand. Inte känner
man sig glad när någon börjar gallskrika och
streta emot när de närmar sig en.
Gästvänligheten är dock total när en
pakistansk familj skriver upp sin adress och
insisterar på att vi kommer och hälsar på hos
dem nästa gång vi är i Islamabad. Svetten
lackar. Ila pila in i svala bussen. Ah, Air
Condition. Bekväma som vi är blir det lite
buss-sightseeing med presidentpalatset, högsta
domstolen och lite annat. Väldigt fräscht och
på något vis alldeles för rent och strikt för
att vara Pakistan.
Paus för ny
dryck, coca-cola-ransonen för året är passerad
för länge sedan för min del. Några drack öl
utan alkohol, men det smakade öl. Hotellet för
lite rekreation och packning innan middagen. John
och Bob hade via Brittish Airways lyckats köpa
ut öl, som vi tog som fördrink hos Johanna och
Anders. Svettig promenad till restaurangen, som
som tur var hade AC. Middagen går inte till
historien som en av de trevligaste eller godaste.
Lite smått kaosartad. Det blev tack och adjö
till två av våra Gondogoro-La-hjältar, John
och Bob, som skulle flyga tidigt, tidigt.
19/7
Islamabad– Köpenhamn – Stockholm, Sara
Sjöberg
 Så var dagen för hemresa inne.
Frukost klocka sex i hotellmatsalen och avresa
till flygplatsen klockan sju. Uppskrämda av
domedagsprofeten Phil hade de flesta av oss
stuvat undan batterier och fickknivar i den stora
väskan. Inte mycket av den totala cirkus av
byråkrati som målats upp visade sig stämma.
Att varenda liten lös pinal skulle taggas visste
vi redan sedan Skardu. Min väska genomsöktes
med vänsterhanden av en mustaschprydd gentleman
som ställde några myndiga frågor om vad jag
sysslat med i Pakistan. I övrigt var det bara
lite förvirring angående flygplatsskatten som
ställde till lite valutaproblem. Nabi tog
farväl med stor inlevelse, medan Phil på sitt
outhärdligt käcka sätt meddelade att vi trots
vår mycket begränsade erfarenhet och vår nya
utrustning(!) hade klarat oss mycket bra bland de
farliga bergen. Tack:
PIA bjöd inte
heller denna gång på några kulinariska
sensationer, men vad gör det när planet nästan
kommer iväg på utsatt tid.
Extratillskott/special guest under hemresan var
Florin som "rymt" från basecamp och
var mycket glad över att slippa en veckas
väntan i Islamabad. Efter sju timmars flygtid
var det dags för dansk mark under fötterna
igen. Vid vår transfer-check-in gav sig
förhoppningsvis den sista pakistanska
förvirringen till känna. Några av oss saknades
helt enkelt på flyget till Stockholm. Det som
först verkade bli en senare flight visade sig
vara falskt alarm– alla utom Johanna som
valde att åka hem till mamma i Skåne fick plats
på samma plan!
Nu skulle vi få
våra mathallucinationer förverkligade! Ett
riktigt skrovmål med biff, potatis, öl och vin
på A Hereford Beef Stew fick bli beviset på att
vi återvänt till civilisationen.
Taxfreeshoppingen fick klaras av i flygande
fläng och några av oss anlände till gaten i
sista sekund.
Underverkens tid
är inte förbi och allt bagage kom susande redan
innan vi hunnit genom passkontrollen!
Välkomstkommitter väntade för några
medlemmar, medan andra får vänta ytterligare
någon timme på att återse de kära. Det här
är fyra veckor som kommer att ta lång tid att
smälta och bearbeta.
Tillbaka till
Trekkinggruppens startsida
|
