JÅ: I C3 satte vi upp höghöjdstält, smälte lite vatten, åt och gick sedan och vilade. Vi hade fått väderleksrapporter och visste att dåligt väder var på gång och att ovändret skulle komma fram dagen efter eller kanske något senare. På grundval av detta bestämde vi oss för att starta lite senare för att se om det dåliga vädret skulle komma. Vi var väl acklimatiserade och mådde bra. Höjden var inget problem eftersom vi stannat ett par dagar i C2 och vilat. Dagen efter fortsatte vi uppåt mot toppen.

8/7: Framme i C3

Var ni inte oroliga för att det dåliga vädret skulle förhindra er att nå upp till toppen ?

JÅ: Vi visste inte om vi skulle gå upp eller ner... Vi visste ju att vädret skulle bli dåligt framöver, men inte i vilken takt det skulle komma. Det fanns lite olika prognoser över när det dåliga vädret skulle dyka upp. Vi valde att vänta till morgonen för att se att det inte skulle bli dåligt väder under dagen för toppförsöket. I praktiken har man bara en chans att nå toppen från C3 - om man försöker nå toppen men misslyckas tvingas man gå ner till baslägret för att vila och återhämta sig. Efter ett toppförsök är i princip alla kroppens resurser slut och man kan behöva vila upp till en vecka innan man kan göra ett nytt försök.

Det var några japaner som dagen innan hade nått upp till toppen?

MR: Ja, vi följde dem från C3 med kikare. De hade hållit på i 12 timmar innan de nådde toppen och de ansågs vara ganska duktiga och snabba. Vi blev lite oroliga och tänkte -"Oj, oj, oj… 12 timmar för japanarna, det betyder 14 - 16 timmar för oss - det är mycket!". Jag har läst en artikel om en expedition som var där förra året, och de beskrev att det var oerhört långt och att man verkligen borde fundera på sätta upp ett läger till, högre upp. Vi blev senare lite förvånade över att vi lyckades klättra på bara 8 timmar.

Jag tror att vi ska ge japanerna en hel del credits för att de satte upp några rep under tiden de klättrade: Förra året var det två klättrare som ramlade på vägen mellan toppen och C3. En av dem lyckades bromsa fallet efter ganska kort tid men den andre, en spanjor, ramlade och lyckades få isyxan i ena ögat. De andra klättrarna bar ned honom, men de fick dåligt väder och spanjoren dog. Japanerna sa redan från början att de skulle fästa rep på vissa ställen. Utav de 12 timmar japanarna klättrade gick förmodligen en hel del tid till att fästa rep. Japanarna var väldigt duktiga killar.

JÅ: Japanarna hade startat vid 3 tiden på natten och nått toppen klockan 3 på eftermiddagen. Men för oss gick det lite snabbare. Vi startade 06.00 och nådde så småningom toppen vid 3-tiden.

Hade inte japanerna med sig "supersherpas"?

MR: Jo, de hade hjälp av sherpas från Nepal. Vad jag förstod så var det japanerna som klättrade och gjorde klättringen medan sherpas bar upp rep, tält och resten av utrustningen. Det kan vara [skratt] lite fusk för om du är ensam måste du själv bära allt.

Hur var klättringen från C3 till toppen ?

JÅ: Det var brant klättring hela vägen upp. Det varierade mellan is- och snöfält och på en del ställen lade vi fasta rep för att förhindra längre fall. Vi valde att klättra utan att vara ihopknutna - om en av oss skulle falla skulle han förmodligen dra med sig den andre. Det var andra expeditioner som under tidigare dagar bestigit toppen och som hade lämnat efter sig vissa fotspår, men vind och snö hade täckt stora delar av spåren. I princip följd vi samma "led" som andra expeditioner gjort och andra kommer att göra. När vi kom högre upp mot toppen övergick klättringen mer mot att flytta ena foten framför den andra och repetera detta ett antal gånger... Man tänker inte på att det är klättring man håller på med utan bara på att flytta en fot i sänder.

Var ni aldrig på väg att ge upp på väg mot toppen?

MR: Det var några tillfällen i början, vet jag, då Johan var ganska trött. Han startade säkert 45 minuter tidigare än mig från tältet. Han gick iväg och jag hann i kapp honom och han var ganska trött redan från början. Då pratade vi om hurvida vi skulle vända eller inte - ingen av oss vill gå iväg på något som sedan skulle visa sig vara omöjligt. Då var det bättre att vända direkt. Men vi fortsatte och sa -"Vi går dit och kollar." Sedan sa vi -"Vi går ytterligare en bit och kollar vi igen…". Sedan var det bara att fortsätta.

Vi var ganska trötta från början. Det var tidigt på morgonen och det var lite kyligt när vi gick iväg, men sedan allt efter solen steg upp blev vi piggare. Vi hade jättebra väder - det var en perfekt toppdag. Några dagar innan hade vi spanat in att solen lyste på den här delen av berget fram till klockan 8 på kvällen och därför visste vi vilken tidsmarginal vi hade. Om bara solen skulle lysa skulle vi kunna hålla på till klockan 8 utan att använda pannlampor. Vi gick snabbare på slutet, man kan säga att vi höll vårt tempo hela vägen. Många andra går fortare från början för att sedan sakta ned. Antingen gick vi snabbare eller också höll vi tempot hela vägen. Vi gick i alla fall betydligt snabbare än vad andra gjorde.

Hur fort tar man sig fram ? MR: I vissa fall gjorde vi 50 höjdmeter i timmen…vi skulle gå upp 8-900 hundra meter. Ibland gick det snabbare.

9/7: 2 timmar till toppen!

Kommunicerade ni med varandra under toppförsöket ?

JÅ: Under toppförsöket pratade vi väldigt lite med varandra - vi frågade kanske hur den andre mådde eller något annat väldigt kortfattat. Det var helt enkelt för jobbigt att prata. Det fanns perioder i början av klättringen när Magnus kände sig lite sämre, och i mitten kände jag mig lite sämre. Sista biten mådde vi båda lite bättre. Det gick i vågor.

Man måste hela tiden vara vaksam på tecken som tyder på höghöjdssjuka. För att kontrollera om den andre personen börjat bli höghöjdssjuk pratar man med personen och frågar hur han mår. Eftersom man känner varandra sedan tidigare och vet hur personen beter sig i hårt stressade situationer, vet man hur personen i normala fall pratar, resonererar och reagerar. Om personen börjar sluddra, har tappat omdömet eller har problem med balansen eller kanske börjar få huvudvärk, kan det troligen vara tidiga tecken på höghöjdssjuka, hjärnödem. Höghöjdssjuka skulle ganska lätt upptäckas.

Hur kändes det när ni närmade er toppen ?

MR: Jag gick före Johan och mötte då bland annat den koreanska expeditionsledaren Miss G som kom nedglidande på sin dunoverall [skratt] mot mig på repet. Jag kopplade om henne på nästa rep. Jag försökte prata med henne men hon fick bara fram ett leende eftersom hon var helt utan ork. Vi mötte några fler och såg hur trötta alla var. Jag tänkte -"Oj,oj,oj…"

Hur var sista biten upp till toppen ?

JÅ: Sista biten var ordentligt brant med klättring på ett snöfält. Närmare toppen var det mer klippor. Vi såg inte själva toppen för än vi var ungefär 5 meter därifrån. Berget är brantare strax innan själva toppen och därför såg vi inte själva toppplatån förrän vi var där - den "skymmer sig själv". Vi hade höjdmätare med oss och visste att vi var nära toppen. Vi lunkade på som vanligt ända fram till de sista metrarna. Vi var förhållandevis pigga och hade läget under hyffsad kontroll. Normalt är det egot som tar över i sådana situationer, men vi väntade in varandra och tog den sista metern tillsammans. Vi kontaktade baslägret och förklarade var vi befann oss. Stefan i baslägret startade en inspelning av vårt samtal över radion. Sista steget tog vi tillsammans. Själva toppen var en "platta" på ungefär 5 gånger 5 meter.

Fortsättning...

Senaste nytt Loggbok Väderprognos Kartor Beskrivning Genomförande
Deltagare Trekkinggrupp Himalaya Pakistan Hidden Peak Galleri Berättelse
Utrustning Sponsorer Länkar Pressklipp Övrigt Kontakta oss HEM

Webdesign och internetteknik - Teknikhuset i Umeå
© Copyright 1997 Svenska Hidden Peak Expeditionen 1997
Alla rättigheter reserverade