JÅ: Ja, i baslägret tog av oss utrustningen och gick sedan till mässtältet för att få i oss lite mat och dricka lite champagne (som vi tagit med oss i medicinskt syfte!). Vi var väldigt trötta, men på grund av av situationen var vi inte speciellt benägna att gå till sängs...Men de två efterföljande dagarna blev det bara sova och vila.
SB: Gondogoro La passet var den högsta punkten för mig. Innan toppförsöket gick jag upp genom isfallet och nästan till upp till C1, där var jag uppe på ungefär 5 600 meter. Jag hade tänkt att gå med upp till C2, men jag tappade lusten mer och mer i och med konflikten med engelsmännen och den sjuka stämning som började poppa upp. Jag koncentrerade mig mer och mer på min uppgift i baslägret istället. Och att hålla humöret och försöka förstå båda sidorna i konflikten. Gondogoro La passet är 5 650 meter över havet och var den högsta punkt jag var på. Det är 8 meter högre än Europas högsta berg som alltså inte är Mont Blanc längre. Europa har blivit större så det är tydligen något annat jävla berg som är större.... Jag satt däruppe och tyvärr satt jag lite för länge…. Jag hade inte klart för mig hur farligt det var att gå ned därifrån. Och att det för varje timme efter det att solen har gått upp, bara blir farligare och farligare... När jag hade klättrat upp var det ett antal bärare efter mig och David var tvungen att vara kvar till sist. I början är det fruktansvärt brant, snudd på lodrätt ner. Där har man fasta rep de första 100 metrarna för att bärarna ska kunna komma ner. David, som skulle samla ihop repen, var tvungen att vänta till sist. Jag satte mig ned och njöt av utsikten och väntade tills alla bärarna gått ned. Jag gick ned näst sist. Det var ju dumt... det var rena ryska rouletten att ta sig ned... När repet tog slut, snön var slut och man började att gå på de här jäkla stenarna… För varje steg man tog riskerade man att sätta igång ett stenras! Man hittade det här passet 1991, tror jag att det var. Via passet lämnar man Baltoro dalen och kommer över till Hushie dalen. Sedan man hittade passet har det omkommit 7 personer i olika stenras. När jag gick ner rasade det ett stenras 25 meter till höger om mig - hundra kilo tunga stenar studsande 15 meter upp i luften. Inte speciellt kul att strax efter raset måsta passera… Vi ett annat tillfälle tappade en bärare från den iranska expeditionen kontrollen och ramlade 50 meter. Han klarade sig, men hans bagage studsade mer än en kilometer ner. Tur att ingen fick bagaget i huvudet! Jag ramlade själv 3 gånger, slog sönder klockan, kanade men fick stopp på fallet. Om man tappar greppet och börjar rulla så är det helt kört... man kommer snabbt upp i hastigheter på 80-90 km/h. Att gå ned där var precis som rysk roulette och det gälde att tillbringa så lite tid som möjligt där och att gå så fort som möjligt. Men ju fortare man går desto större risk är det att man tappar kontrollen och sätter igång ett stenras och faller ned… Det är lite skillnad mot en välordnad tillvaro i Sverige.... SB: Det kan man lugnt säga. Jag har aldrig varit så rädd under en sån utdragen tid. Det tog flera timmar att gå över passet och det tog en jädra tid innan man var nere i säkerheten. De andra har ju hållit på med alla möjliga farliga sporter. I andra farliga sporter är det i allmänhet korta adrenalinkickar men i klättring är det så utdraget. Och det fick jag känna på, den här utdragna, långa, farliga situationen.
Det fick istället bli B-planen; att hyra buss och åka ned mot Islamabad längs Karakoram-Highway. Bussresan var om möjligt ännu tråkigare än på vägen upp. Dagen innan hade en buss med 9 personer och en annan buss med 25 personer, kört ut över stup. Alla hade omkommit. Vi åkte förbi vraken och vi tyckte nog att det var ganska obehagligt. Ni genomgick en form av "debriefing" i Islamabad ? JÅ: Ja, vi gick tillbaka till turistministeriet tillsammans med Abbas, vår LO, och gick igenom vad vi hade gjort. Abbas intygade att vi hade skött oss och att vi inte skräpat ner och gav klartecken för att de pengar som deponerats för bla miljöavgifter, skulle återbetalas. Hemresan närmade sig med stormsteg... ? JÅ: Vi hade hemlängtan men hade en dag kvar. Vi åkte och hälsade på Abbas familj och dagen därpå åkte vi till Pashawar. Pashawar är en mindre stad/marknadsplats som ligger vid gränsen mot Afganistan. Det är väl ett av de få ställen på jorden där man kan köpa kalaschnikov och raketgevär. Eftersom det för västerlänningar är förbjudet område vi fick lov att "tjuvåka" för att ta oss dit... |
||||||||||||||||||||
|
Webdesign och
internetteknik - Teknikhuset i Umeå |
