Radio Stockholm 1997-07-27 Reporter: Fredrik Eliasson (FE) Intervju med Stefan Blomberg, Magnus Rydén och Johan Åkerström. Plats: Studio hos Radio Stockholm

FE: "Vi välkomnar Stefan, Magnus och Johan till oss."

Killarna: "Hej."

FE: "På hemmaplan igen ..."

Magnus Rydén (MR): "Ja, det var skönt att komma hem."

FE: "Hur känns det att vara hemma, tillbaka igen i lugnet ?"

MR: "Det har varit en strapatsrik resa, som du sa i inledningen. Det har varit skönt nu att komma hem i vardagen, där man kan dricka vatten ur vattenkranen till exempel och ta en dusch..."

FE: "Bara en sådan sak.. Hur länge sedan var det ni tog en dusch dess för innan ?"

MR: "Det var ett tag sedan..."

FE: "Jag förstår det. Ni har bestigit världens 11 högsta berg. Du Stefan är läkaren i gänget ska vi säga från allra första början. Om vi börjar med hur det gick till inledningsvis så - Ni stack härifrån Stockholm den 31 maj. Är det rätt uppfattat ?"

Johan Åkerström (JÅ): "Ja, det stämmer."

FE: "Men själv resan började egentligen långt dessför innan med planering och sånt där. Hur gick ni tillväga när ni startade det hela ?"

MR: "Vi startade ungefär - tankenbanan på det här är väldigt gammal. Men planeringen att just försöka bestiga Hidden Peak den startade för ungefär fyra år sedan."

FE: "Det är så pass länge alltså ?"

MR: "Ja."

FE: "Vad fick er att välja just Hidden Peak, som är ett ganska okänt berg för oss svenskar i alla fall ?"

JÅ: "En av orsakerna att vi valde just Hidden PEak var att det var oklättrat av svenskar och oklättrat av personer från Norden. Så det var intresset att göra något som ingen annan gjort - vara först."

FE: "Vilka tidigare klättringserfarenheter har ni från de här bergen ?"

JÅ: "Ja, vi har klättrat Himalayaklättring, dock inte så högt, men både Magnus och jag har klättrat tidigare i Himalaya."

MR: "Vi har klättrat i berg över 7000 m tidigare."

FE: "Det har ni ?"

MR: "Mmm."

FE: "Och du Stefan - har du varit med på sådant förrut också eller ?"

Stefan Blomberg (SB): "Nej, det har jag inte. Inte klättrat någonting förrän jag träffade Magnus och Johan här för ett antal månader sedan. Så jag har varit ute lite runt om i Stockholm.Vi var uppe i påskas i svenska fjällen och jag har fått lite introduktion i hur man bär sig åt för att ta sig upp för de här bergen. Teoretiskt vet jag lite grann och praktiskt har jag testat ännu mindre. Jag har samlat på mig lite erfarenhet i alla fall där nere."

FE: "Du har lite grann att smälta här nu ?"

SB: "Det kan man lugnt säga. Det är en fruktansvärd massa intryck på väldigt kort tid."

FE: "Ni har klättrat i berg på över 7000 m och det här var dryga 8000 m. Man tycker inte att det låter som någon större skillnad.Men det är det förstås ?"

MR: "Ja, det är en enorm skillnad. Det är inte alls "bara" 1000 meter till eller i det här fallet kanske 900 m till utan det är väldigt stor skillnad."

FE: Vilka är de största skillnaderna ?"

MR: "Det är så här att syre - Det finns ju inte - Det är ju väldigt syrefattig luft pga lufttrycket, så får man ju i sig väldigt lite, så man har problem att så att säga fungera. På de här höjderna kan man inte överleva. Det går ju inte."

FE: "Hur snabbt rasar syret per hundrade meter? Är det en otrolig skillnad på bara 2-300 meter ?"

JÅ: "Man kan väl säga så här att upp till 7000 m då är det inte så himla svårt att acklimatisera sig till den högre höjden, men över 7000 m - det är då kroppen verkligen får problem att klara av att hantera syrebristen och detär därför som så fort man passerar ungefär 7000 m som det börjar bli problem. Sen i vilken takt syret avtar vet jag faktiskt inte."

FE: "Men hur förbereder man en sådan sak som en bestigning av ett sånt här berg? Det handlar mycket om teori - nu ska vi förmodligen gör asi, nu ska vi förmodligen göra så ?"

MR: "Ja, men jag tror att den viktigaste erfarenheten som vi har med oss är att vi har bestigit berg på över 7000 m. Vi har varit på hög höjd tidigare och vi har hållit på i ungefär, både Johan och jag, i ca 16 år per man att klättra i berg. Vi har klättrat mycket i Alperna. Jag har varit i Pakistan tidigare. Vi har varit i Pamir och klättrat stora berg. Jag tror det är erfarenheten och det visar sig också sen på just den här turen fick vi väldigtstor nytta av vår fjällvana, att hantera vinterfjäll. Det är - teori i all ära mendet är praktiken, erfarenheten som man har i bagaget och det är den som hjälper en."

FE: "Hur gick du tillväga, Stefan, i dina förberedelser inför den här resan? Du skulle ju ansvara för det hela läkarmässigt och medicinskt ?"

SB: "Jag läste på för det första, det som finns att läsa om höghöjdsmedicin och sen så har vi ju ett par andra läkare som har varit med på expeditionerpå expeditioner på K2 och Everest. Håkan Bjärneld är en av dem. Han bor i Mora. Jag åkte upp till honom och tillbringade en dag med honom. Han berättade om sina erfarenheter. Det blev också ett antal telefonsamtal. Sen har jag ju fått träna fysiskt också. De här killarna bredvid är ju vältränade, vilket man inte kan beskylla mig för att vara. Men jag fick göra så gott jag kunde. Sen gällde det att skaffa all utrustning. Vi var väldigt väl utrustade jämfört med de flesta andra expeditioner. Det gällde att skaffa fram alla mediciner. Det var 35 läkemedelsföretag som ställde upp. Vi hade säkert mediciner, bara preparat för 150.000 eller något sådant, med oss och lånade ihop syrgastuber, alltså medicinsk syrgas. Killarna klättrade utan syrgas, men om edet skulle hända någonting så är det bra att ha medicinsk syrgas. Vad det gäller det här med syret så finns det grova siffror. Baslägret är ju på 5.200 m. Där har vi hälften av syret mot havsnivå. Men sedan över 8000 m så är det bara 10% kvar jämfört med havsnivå. Det är inte mycket."

FE: "Vad får man tänka på då när man ger sig iväg? Är det att gå långsamt om man gör det utan syre på hög höjd ?"

MR: "Ja, att gå långsamt, att ta det lugnt på vägen upp. Jag tror att där har vi stor nytta av att man inte har för bråttom. Att man inte är för ivrig att nå baslägret så fort som möjligt. Ta det lugnt och låta kroppen acklimatisera sig i takt och lyssna på sin egen kropp. Vissa acklimatiserar sig snabbare än andra. Vissa grå fortare än andra och att man då tar den som går långsammast. Man tjänar inte på att rusa iväg i början, för det slår tillbaka sen i slutet."

FE: "Den gömda bergstoppen, den gömda toppen kan man väl kalla Hidden Peak översatt till svenska...."I still haven't found what I'm looking for". Det var U2 vi hörde här och The Hidden Peak pratar vi om i Radio Stockholm. Ett berg, ligger i Himalaya och i Pakistan. Det är det 11 högsta i världen och det har de här herrarna, som jag har med mig, bestigit. Jag tänkte på det här med fröberedelser som vi var inne på tidigare. Man får en känsla av att svenskar är så otroligt förnuftiga i alla sådana här lägen. När vi ska ut på farliga strapatser så är vi väldigt noggranna, man planerar och verkligen har allt under 100 % kontroll i stort sett. Så får man för sig att andra länder kanske inte är lika noggranna i sådan här lägen..."

SB: "Det är faktiskt på det viset, precis som du säger. Det fanns ju andra expeditioner som besteg samma berg och ett annat berg som ligger intill och som är lite lägre och lite lättare att klättra. Det är ingen tvekan om att, så vitt jag kan förstå i alla fall, att vi var den i alla avseenden bäst förberedda expeditionen, medicinskt som ju var min del, men också annan utrustning. Vi hade bättre utrustning, bättre klättergrejor, bättre kläder, bättre planering än många andra. En del av expeditionerna var ju väldigt dåligt utrustade. Man har helt enkelt en annan syn på liv i andra kulturer. Man tar större risker och vissa klättrare bryr sig inte om man förlorar lite fingrar här och tår där..."

FE: "Det är inte så noga ?"

SB: "Nej, det är faktiskt så. Man har en annan syn på det i mänga andra kulturer."

FE: "Ger det här, Johan, en trygghet i själva klättringen också, att vara så pass väl förberedd ?"

JÅ: "Det är självklart. Förbereder man sig riktigt ordentligt då blir det svårt, får man problem så blir det betydligt lättare att klara av det."

FE: "Om man vet, medan man utfören svår klättring, att det finns någonting att falla tillbaka på om det skulle ..."

JÅ: "Precis, precis. Det finns ju rutin också."

FE: "Var det den nionde maj, nej den nionde juli här nu som ni tog klivet upp/stod där? Hur kändes det den 9 juli ?"

MR: "Ja, det var en fantastisk känsla att efter så lång tid och efter en sån ansträngning faktiskt nå toppen. Vi hade ju väldigt fint väder, strålande blå himmel och man kunde se långt, långt in i Kina."

FE: "K2 också och de här andra jättarna ?"

MR: "Ja, K2 ligger ju ganska nära..."

FE: "Jaha,ja"

MR: "..så att K2, Broad Peak och Gasherbrum 2, som Stefan nämnde här som var grannberget. Hidden Peak heter ju Gasherbrum 2 också. Gasherbrum 2 alltså då, ligger alldeles bredvid och fyra stycken 8000 m toppar, utav de 14 som existerar, i ett svep, precis bredvid sig det är ju en fantastisk känsla. Men framförallt efter ett att ha kunnat jobbat som vi då tillsammans, att nå toppen tillsammans och efter så lång tid..."

FE: "Ni gjorde det hand i hand i stort sett alltså ?"

MR: "Ja, vi så att säga gick steget, de sista fem stegen gick vi precis hand-i-hand, bokstavligen talat, ja."

FE: "Det måste vara en fantastisk känsla. Vad stor naturen blir då på något sätt, det bara växer runt omkring en ?"

MR: "Ja, Himalaya är en fantastisk plats att vara på. Det är ju så oerhört stort, man kan inte riktigt förstå. De svenska fjällen - om man tänker sig det och sätter ett stort förstoringsglas på det och förstorar upp det i enorm skala."

FE: "Med nedåtfärden gick i lite taskigare väder om man säger så ?"

MR: "Ja, vi gick alltså ner från toppen i - toppdagen så att säga från läger tre på 7300 m upp till topppen gick ganska fort för oss. Vi mådde bra och vi kunde hålla ett ganska raskt tempo. Vi stannade länge på toppen och vägen ner. Vi hade inte bråttom. Vi hade läget under kontroll. Sen kom vi ner till läger 3. Vi övernattade ju där då för att sen gå vidare. Det var då, dagen efter, som vädret helt plötsligt slog om helt, lite överraskande. Det blåste kanske uppåt en 20 sekundmeter. Man hade sikt på mellan 0 och eventullt upp till 10 m framför sig och vägen därifrån det lägret ner till där vi hade satt upp rep, eller det fanns rep, den var ju ospårad. Det fanns ingen led att gå efter så att det var ju helt enkelt så att vi inte hittade detta."

FE: "En fruktansvärd känsla ?"

MR: Ja, på den höjden, då börjar det krypa in i kroppen. Man vet att det är på vägen ner alla olyckor nästan alla olyckor inträffar. Så att det är klart att då kom ju känslan av att - oj, nu är det faktiskt väldigt allvarligt.

FE: "Usch. Men ni var tillsammans då i varje fall ?"

MR: "Ja, vi var tillsammans."

FE: "Ni kom aldrig ifrån varandra på något sätt ?"

MR: Vi höll hela tiden väldigt strikt på att hålla ihop.

FE: "Men det löste sig det också och du, Stefan, du vad var det jag hörde för någonting - du satt i en olidlig spänning nere i baslägret. Ja, det var bland det värsta du varit med om ?"

SB: "Ja, det tog nästan kål på mig. Efter de här dagarna när man vet att normalt sett klarar man två dagar, kanske säkert på över 7000 m. Kanske ett par dagar till ochvi hade fått väderleksrapporter som talade om fyra dagars snöstorm. Det skulle bli sex dagar sammanlagt om de inte hittade ner. Vi hade ju radiokontakt. Det var fruktansvärt nervöst. När allting väl var i hamn, dagen efter packade jag ihop helt enkelt. Jag var mentalt fullständigt slut. Jag tror jag var mer slut än vad Johan och Magnus var."

FE: "Just när det är svårt att påverka det så måste det vara..."

SB: "Ja, man känner sig maktlös, maktlös. Men det var en sådan märklig känsla -hela dagen då - de höll på en hel dag att leta efter vägen och - Jag såg alltså inte ett berg på hela tiden. Det var ärtsoppa även nere i baslägret, inte bara där uppe. Plötsligt vid sex-tiden så kunde man se... plötsligt så öppnade sig himlen och det blev blå himmel precis över Hidden Peaks topp. Då förstod jag att nu måste de kunna hitta ner. Det dröjde bara några minuter så var de på radion och såg det här snöret ned för koloaren. Det var 20 minuters lucka i vädret, sen var det ärtsoppa igen."

FE: "En liten utpustning där alltså? Efter många om och men ?"

SB: Ja.

FE: "Vi ska ha nyheter här om en minut. Jag måste bara fråga er innan vi tackar så mycket: Vilka är era närmaste mål? Hur ser ni på framtiden här nu? Är det att smälta det här eller är det nya planeringar på gång ?"

JÅ: "Njuta av det vi har gjort först ett tag. Sedan så blir det väl att planera nya äventyr."

FE: "Vilket är era drömmars mål ?"

MR: "Det här har ju varit lite av en dröm att få stå på en 8000 m topp, men jag tror att vi av naturen är sådana att vi ganska omgående här börjar med nästa mål."

FE: "Tack så jätte mycket Magnus Rydén, Johan Åkerström och Stefan Blomberg för att ni kunde komma hit och hoppas att ni återhämtar er och smälter den här karamellen lugnt och försiktigt nu som på 800, nej 8000 meter."

Nästa intervju...