Hur kände ni er när avresedagen närmade sig? JÅ: Det var ganska hektiskt på slutet…Jag tror att vi inte riktigt hade tid att känna efter förrän vi satt på planet. Även om man i åratal har hållit på med planering var det många detaljer som skulle falla på plats väldigt, väldigt sent. Utrustning som kom fram väldigt sent hann vi inte ens testa… Hade ni samlat ihop er och fått med alla prylar ? MR: Ja, det tycker jag. Problemet med stora projekt är ofta att många kan vara ute i sista minuten. Speciellt om man tidigare inte varit med om något liknade. Allting tenderar att bli uppskjutet hela tiden. De sista veckorna innan avresan var det jobb dygnet-runt. Efteråt kan man tycka att många av sakerna kunde ha genomförts långt, långt innan - varför gör man detta sista veckan innan avresan ? Det verkar vara svårt att övertyga folk om att vissa saker måste göras långt innan, men vissa verka har svårt att förstå detta. Speciellt när det kanske är ett halvår kvar till avresan. "Det där kan jag fixa senare, det är ingen brådska...". Plötsligt är det bara ett par veckor kvar och det är helstressigt. Det finns inte tid för eftertanke utan det gäller bara att få ihop prylarna och ta sig till Arlanda.
Sista rycket innan avresan var extremt stressigt och först när vi väl satt på flyget kunde vi pusta... "Nu är det bara klättringen kvar." [skratt] Man kan önska att man dagarna innan avresan kunde ha mer tid till att tänka igenom det hela - jag hoppas att det någon gång kan bli så. [skratt]
MR: Ja, Pakistan är ett lite annorlunda land jämfört med Sverige. Det är ett muslimskt land med en blanding av 3 muslimska grupper; Shi´a-muslimer, Sunni-muslimer och Ismaili-muslimer. Människorna i Pakistan är vänliga, men de har en fruktansvärd byråkrati. Man brukar säga att engelsmännen var de som införde byråkratin och att pakistaneserna och inderna förfinade den till sin fulländning… Det finns ingen hejd på hur krångligt de kan få till det. Rysk byråkrati framstår som väldigt effektiv - Pakistan framstår ibland som fullkomligt hysteriskt. Det ska vara mängder av kopior på pass, fotografier och andra papper och underteckningar på allt - man undrar vad de ska ha allt detta till...det finns inte en människa som kommer att läsa detta. Till exempel samlar de in två kopior av passet när du ska åka UR landet. Två kopior av passet för varje västerlänning måste bli tio-tusentals kopior per dag...vad är meningen med det här och vem orkar läsa detta ???
Det är inte frågan om någon "misstänksamhet" från invånarna utan -"Det är bara så det ska vara för att det behövs.". Men problemet är att om du ska hitta en gubbe som ska signera alla de här papperen, dvs chefen på kontoret som självklart inte kan delegera detta till någon annan, och han råkar vara på lunch - då blir det snabbt en kö. Är han ledig ett par dagar kan du tänka dig vilken kö det blir. Jag kan tänka mig att om det uppstått en tillräckligt stor hög med papper som ligger och väntar, att dom helt enkelt bara skyfflar den i papperskorgen. De stackare som lämnat in sina papper och som kommer för att få tillbaka dem får veta att -"Näe, de har kommit bort...". David råkade ut för detta när han lämnat in sitt visum. Han hade lämnat in sitt visum flera dagar i förväg för att få tillbaka det snabbt och när han kommer dit för att hämta visumet hade det "kommit bort". Han var övertygad om att de hade skyfflat det i papperskorgen. [skratt] Om man bortser från byråkratin är Pakistan ett ganska enkelt land. Om måste bara följer deras spelregler; du kan inte hetsa upp dig och du kan inte påskynda saker genom att gapa och skrika, förutom med mutor kanske, och du måste ha tillstånd för att få åka till vissa ställen i Pakistan. Har du tex inte skaffat alla tillstånd blir du faktiskt jagad på vägen... på nåt vänster får dom reda på det. Vi fick veta att de hade arresterat ett par trekkare som inte hade alla tillstånd de behövde. I engelska tidningar blåstes detta upp till att "de hade blivit arresterade under vapenhot", men i själva verket var det så att den här polisen, som inte kunde göra en fluga förnär och som verkligen var en snäll kille, hade haft med sig sin medhjälpare som hade haft ett gevär på ryggen. Det var nog inte så allvarligt som det lät… Följer du reglerna och behandlar pakistaneserna, tex bärarna, som medmänniskor; ja, då är dom jätte schyssta . Vi märkte en viss skillnad mellan vi svenskar och tex engelsmännen; de har en väldigt kolonial inställning och kanske tycker att Pakistan fortfarande är deras koloni. Ibland blev jag förvånad över vilken arrogant inställning och vilket nedvärderade språk de använde gentemot invånarna. Engelsmännen pratar naturligtvis engelska, vilket de allra flesta förstår, och kan inte "växla" till ett annat språk, som tex vi svenskar. På turistministeriet pratade de engelska och kunde tex vända sig om mot oss svenskar och på engelska förklara -"Vilka idioter de är som inte fattar en enda dugg!" - vilket naturligtvis även killen på turistministeriet uppfattade. Jag tyckte att detta genomlyste flera situationer där engelsmän var inblandade men jag kanske misstolkade deras språk och missuppfattade situationen. Vilka medlemmar hade den engelska expeditionen ?
Vi blev lite förvånade över deras bakgrund och erfarenheter. I Skardu satte vi oss ned och diskuterade igenom våra ambitioner och vi försökte ta reda på vilka de egentligen var och vilka erfarenheter de hade - vilken typ av klättrare är de ? Är det några vi kan samarbeta med ? Vilka är det som ska göra jobbet ? Är det bara David och José som är kapabla att klättra upp i couloiren ? Slutsatsen vi drog var nog att det bara vad David och José som verkligen hade kapacitet att "leda" de andra:
Bob, en amerikan, hade varit ute på en hel del äventyr, men han hade problem med sitt knä. Han påstod dock att det inte skulle påverka hans klättring... Vi fick intrycket att ingen av dessa 4 var av den typen som vi knyter in i repen och vi ansåg att de var helt beroende av David och José och att det är dom som kommer att göra jobbet. Vårt första intryck var nog att vi trodde att de skulle vara bättre än så - deras klättererfarenhet var inte så stor som vi hade trott. De hade i och för sig varit med andra och klättrat, men inte varit ute på egna klättringar. För den här typen av klättring, tror jag att det framför allt var José som var mest tekniskt förberedd. David hade gjort en hel del trekking, och framför allt toppbestigningen där det gäller att pulsa i snön, men vi fick inte intrycket att det skulle gå att sätta två isyxor i händerna på honom och sedan få honom att verkligen klättra. Vi fick inte intrycket att detta var speciellt "vassa killar" Detta gjorde att vi ännu mer gladde oss åt att vi faktiskt kunde fixa detta helt själva. Hade engelsmännens "bristande" klättringserfarenheter i slutändan någon egentlig betydelse ? MR: Nej, jag kan väl säga så här: Vi hade från början inte överhuvudtaget tänkt ha med dem att göra. Framför allt inte klättringsmässigt. Vi skulle klättra helt separat vilket vi också gjorde. Den "hjälp" vi fick av framför allt David och José har snarare varit negativ. Det var faktiskt en hel del problem. Vi fick verkligen inte någon som helst hjälp. Även om vi sa att vi skulle försöka samarbeta eftersom vi ska ändå klättra samma berg. I couloiren tänkte vi att vi skulle samarbeta - det vore fullständigt vansinnigt att dra 2*800 meter fasta rep när vi kan hjälpas åt. Vi kom överens om att om vi skulle hamna i den situationen, så skulle vi dela på arbetet. I Pakistan kontaktade ni myndigheterna - varför ? JÅ: Själva tillstånden var beviljade och sökta långt innan och det vi gjorde när vi kom fram till pakistan var att vända sig till några myndigheter och det ena var turistministeriet. Där informerade de oss om vad vi fick och inte fick göra. Plus att det var de som tilldelade oss en LO - liason officer. Han var en pakistansk militärofficer som skulle vara med expeditionen från det att vi lämnade turistministeriet tills det att vi några månader senare kom tillbaka. Han kontrollerade att vi gjorde det vi hade sagt att vi skulle göra, att vi inte skräpade ner och att vi hanterade lag och ordning på rätt sätt. Normalt har de turistvisum som delas ut inte så lång livslängd. För att klättra i några månader så registrerade vi oss hos polisen och informerade dem hur länge vi skulle klättra så att det inte skulle bli några problem när vi sedan skulle ut ur landet. Slöt ni upp med den engelska expeditionen i Köpenhamn eller ? MR: Nej, i Islamabad. David mötte oss på flygplatsen.
|
||||||||||||||||
|
Webdesign och
internetteknik - Teknikhuset i Umeå |
Avresa,
Islamabad 
3.1
Avresa,Islamabad
