MR: Vi tog det lugnt och försiktigt och kände oss för på alla rep. Ned till C3 gick faktiskt förvånansvärt bra, det var inga problem. Vi kom ned till C3 vid 8-tiden, precis när det började skymma. Vi behövde aldrig ta fram våra pannlampor. JÅ: Vi var trötta och ordentligt utmattade när vi nådde C3. Vi beslutade att övernatta innan vi gick ner till C2.
Ni övernattade i C3 och vaknade i ett snöoväder som gav er problem att hitta ned till C2 genom colouiren? JÅ: Vi hade under dagen för toppförsöket fått väderprognoser som tydde på att ett oväder skulle dyka upp inom kort tid, men vi trodde inte att det skulle komma så tidigt på dagen. Men när vi vaknade på morgonen var ovädret redan framme. Det första försöket att hitta repen ned genom Japanese Couloir började vid 6-tiden på morgonen. Det var fler personer från andra expeditioner som samtidigt som oss bröt upp från C3. Vi gick ungefär samtidigt som de men efter en kort stund började vi tycka att de andra gick åt fel håll och att de började irra omkring. En del av dem var väldigt höghöjdssjuka och deras omdöme var förmodligen kraftigt rubbat. Därför bestämde vi oss för att gå åt ett annat håll som vi ansåg vara det rätta. Sikten var mycket dålig, kanske omkring 10 m. Det första försöket avbröts efter kanske ett par timmar. Under den tiden hade vi varit ute och kollat några olika alternativ, alla i närheten av lägret, utan att hitta repen. Vi hade märkt ut överkanten av couloiren, men hade inte märkt ut vägen fram till C2. Avståndet mellan couloiren och C2 var ca 300 höjdmeter, vilket motsvarar ca 500-700 meter klättring/vandring. De andra som brutit upp samtidigt som oss, hade försvunnit och kunde lika gärna gått ut över ett stup som hittat ned genom couroiren. Vi visste inte var de befann sig, eller om de ens var vid liv. Japanese Couloir är egentligen den enda vägen ned från platån vid C3 ned till C2. Vid sidan om couroiren finns den oerhört branta snöfält som i princip övergår till fritt fall. När vi under första försöket inte hittade början av repen vid toppen av couloiren, gick vi tillbaka upp till tältet i C3. Vi smälte vatten och åt mat. Vi gjorde ett nytt försök ungefär vid lunchtid. De som tidigare klättrat ned till C2 genom couloiren försökte via radio hjälpa oss att hitta början av repen, men de svåra snöförhållandena gjorde det svårt att kommunicera och de gav oss fel riktning. Innan vi vid lunchtid stack iväg klippte vi sönder ett liggunderlag för att få fram "markörer" som skulle hjälpa oss att hitta tillbaka till tältet och för vi inte skulle irra omkring i onödan. Markörerna gjorde det möjligt att ta längre turer från lägret, utan att riskera att vi inte skulle hitta tillbaka. Vi gjorde ett ordentlig försök men hittade inte repen den gången heller. Det var tur att vi använde markörerna för utan dem hade vi förmodligen aldrig hittat tillbaka till tältet! Sikten var urusel! Det som oroade oss mest var att vädret kanske skulle fortsätta vara dåligt i ett antal dagar. Vi hade begränsad mängd gas kvar... och utan gas skulle vi inte kunna smälta vatten. Efter ett par dagar utan vatten och på den höjden, skulle vi kanske inte ha några krafter kvar, och i värsta fall inte orka ta oss ned till C2. Men, plötsligt fick vi en lucka i det dåliga vädret! Snabbt som ögat gav vi oss iväg mot couloiren. Klockan var någonstans mellan 5 och 6, dvs precis innan det blev mörkt. I baslägret hade man samtidigt sett hur det blev bättre väder, även uppe vid toppen. Luckan varade 15-20 minuter vilket räckte för att vi skulle hitta rätt väg. Innan vi hann fram till början av couloiren, drog vädret igen och blev dåligt igen. Men vi hade redan hittat rätt riktning. Ner genom couloiren var det växelande klättring och nerfirande med hjälp av fasta rep. Vi gick i mörker och använde oss av pannlampor. Snöovädret hade gjort att repen var översnöade vilket gjorde att vi tvingades gräva fram repen. Det var lite jobbigt... På väg ner genom couloiren använde vi pannlamporna för att signalera till varandra att det var fritt fram för den andre att börja fira ner sig genom repen. MR: De flesta som befinner sig på sådan extrem höjd sover nästan inget alls utan sitter bara och väntar på att gå vidare. Vi hade trott att detta skulle gälla även oss så vår plan var att komma upp tidigt och väldigt tidigt gå ned från C3. Men både jag och Johan sov som stockar [skratt]… vi sov alldeles för bra - vilket tyder på bra acklimatisering. Vi hade inga som helst problem med höjden utan mådde faktiskt väldigt bra. Men vi är väldigt morgontrötta vilket gjorde att vi på morgonen var lite sena… Det var Johan som vaknade först. Johan hörde René, som hade slagit upp sitt tält alldeles vägg ivägg, ungefär en halvmeter emellan, säga något om -"Should we inform the Swedes?" och sedan blev det tyst. Johan fattade nog inte riktigt vad det var utan det var först efteråt som vi förstod…: "Ska vi informera svenskarna om att vädret har slagit om?" Men det gjorde de inte utan de drog utan att säga till! Går man ut ur sitt tält och upptäcker att vädret har slagit om, ja, då knackar man på i alla tält och informerar! "Öhh, grabbar, för fan, har ni kollat in det här!". Sedan är det upp till var och en att ta beslut om vad man ska göra. Vi vaknade av att det började ryta och rycka. -"Vad i helvete är det här? Nu måste vi ner!". Vi gick ut för att ta ned tältet. Sikten var mellan 0 och 10 meter och det blåste fruktansvärt, upp mot 20 meter i sekunden. De koreaner och tjecker som var uppe i C3 tog inte ens ned sina tält utan gick bara rakt ut i ovädret. De satte på sig sina stegjärn och en tjeck som då var ganska dålig fick hjälp mig. Jag kommer ihåg att det var en tjeck på väg ned som var väldigt dålig... det kanske var samma kille. Det var också en korean som var väldigt fumlig och som inte riktigt hade kolla på situationen. Alla drog ut i ovädret och det var då det här med "vänster eller höger, uppifrån sett" började… Vi gick ut och sa att -"Vi går tillsammans nu när vi har så här dåligt väder. Det är bättre att vi är en grupp!". Vissa av de här människorna lyssnade och nickade men vissa var inte kommunicerbara. Det var någon av dem som tog befälet och alla andra bara hängde på. Några av dem visste nog inte var de var ens! De gick snett till höger, sett från ovan. De hade inte med sig några vimplar eller rep utan bara gick och gick..... Johan och jag sa direkt tillvarandra: -"Kom inte vi från det andra hållet, snett från vänster?". Det var vår känsla så vi började ropa och peka åt dem, men de bara gick vidare… Vi gick sakta efter dem men vi var tveksamma - vi kände på oss att den vägen inte var den rätta. Vi gick så att vi fortfarande hade kontakt med deras tält, dvs så att vi visste var läger C3 var. Vi började se att de andra började irra till höger och vänster, några av dem gick uppåt och några gick ned… Vi såg att det började det bli en riktig irrfärd. Eftersom det var väldigt brant orkade vi inte gå upp och ned utan gick istället tillbaka. Vi såg på de andra att de inte visste var de gick eller var det var på väg. De irrade omkring och uppenbarligen lyckades de på något vis till slut irra rätt. Vi vet inte hur länge de höll på men de lyckades ta sig ner till C2. Vi gick tillbaka till tältet och såg de andra försvinna bort i snöstormen. Vi tog kontakt med engelsmännen i C2. De började prata om -"Slight to the right". Vi gjorde klart vad uppifrån och nerifrån var, respektive höger och vänster, och diskuterade vidare. José som befann sig i C2 hade den bestämda uppfattningen att det var "slight to the right", att det skulle vara brant i ungefär 100 - 150 meter och att det sedan skulle flacka ut. Sedan skulle vi gå rakt fram och komma fram till en kant som vi skulle följa och där skulle repet finnas. Det visade sig stämma, men det var bara det att det inte var "slight to the right"…. Men vi gjorde ett nytt försök. Vi skar sönder ett liggunderlag som vi hade med oss i remsor. De utskurna bitarna använde vi som "vimplar" som vi stack ned i snön. Vi sedan gjorde en tur enligt Josés beskrivning. Engelsmännen hade trots allt gått den här vägen och och borde det vara vi som hade. Så vi gick ut, "slight to the right", och började gå nedför. Men det planade inte ut. Vi gick och gick och klättrade bakåt. Allt vi såg genom de luckor som uppstod i vinden var att terrängen bara planade utför och att det dessutom dök upp klippor längre ner. Vi tänkte -"Här kan det inte vara, det här måste vara fel." Då började vi gå - vi gick och gick men insåg snart att vi inte kunde hålla på och gå hur länge som helst och att vi var fel ute, att det inte stämde. Vi hade då varit ute i många timmar och vi var mycket ansträngda. Som tur var hade vi vimplarna att gå efter så vi gick tillbaka in i tältet och lagade lite käk. Då var Johan mycket trött, han skakade och jag frågade -"Fryser du?" och han svarade -"Näe." [skratt]. Vi hade ingen kontakt med baslägret, men med engelsmännen i C2. Från C2 informerades Stefan i baslägret. Men då började de snacka om "Slight to the right" igen … Vi gjorde ett nytt försök men den här gången försökte vi modifiera det lite grann. Men vi hittade ändå inte repet och beslutade att gå tillbaka till tältet igen. Vi lagade lite mat och vilade. Det blev en lucka i vädret i ca 20 minuter, precis över Hidden Peak. Vi var kvickt ute ur tälten och såg direkt åt vilket håll repet var. Det visade sig vara "Slight to the left". Vi hade haft rätt från början!! Ibland ska man verkligen lyssna på sin egen intuition. Vi stack iväg och det började dra igen lite på vägen och jag fick känslan av att vi inte skulle hinna fram. Men det gjorde vi, vi hittade flaggan och repet. När vi hade firat första firningen drog vädret igen helt. Sedan kom mörkret. Det snöade, det var mörkt, kallt och det blåste.
Hur håller man uppe psyket en sådan gång ? JÅ: Man är oerhört målfixerad. Det är väldigt, väldigt svårt att tänka på något annat än just det man för tillfället håller på med och framför allt att man ska nå målet. |
||||||
|
Webdesign och
internetteknik - Teknikhuset i Umeå |
C3 -
oväder
8.1
C3 - oväder
