Men David tyckte att det var ok att lämna den klient, gäst eller medvandrare, som inte orkar med, och att de andra kunde fortsätta vandringen. -"De som inte orkar får väl lov att hinna ikapp senare.". Det tyckte vi var ett "generalfel" och gav David nobben - -"Vi har åkt från Sverige tillsammans och vi går därmed tillsammans, hela vägen - vi är en grupp!". Vi sa till honom att vi inte överger varandra - vi håller ihop, oavsett. Det hela "krisade ihop" sig lite och det blev diskussion. Vi markerade tydigt vad vi ansåg om saker och ting. Här trädde Martil Illner fram för första gången (tjeckisk extrem-skidåkare i den engelska expeditionen); Han hade en idé om något han kallade för "pauwau", ett indianskt ord för samling. Idén var att vi skulle sitta tillsammans och verkligen prata ut och var och en skulle förklara hur han känner och vad han retar sig på osv. Helt enkelt "vara lite öppen". David satt helt tyst och sa ingenting, trots att han var deras expeditionsledare och inte borde låta expeditionsmedlemmarna styra och ställa hur som helst. Går saker överstyr är det hans uppgift att stoppa det hela. Men alla tyckte att idén var ok. -"Visst, vi kan dricka te och snack ut litegrann", tyckte vi. Då kom det upp att René tyckte att det alltid var viktigt att alltid säga -"Thank you."... typiskt engelsmän! Att alltid säga -"Please", -"Sorry" och -"Thank you" var väldigt viktigt för dem. De 3 orden måste man alltid använda, i alla meningar, ansåg dom. Sedan kan man "slå varann på käften", bara man säger -"Sorry"... eller ? [skratt]. De var oerhört irriterade över att inte alla, kanske framför allt vi svenskar, inte alltid var noggranna med just detta. De tyckte tex att vi skulle säga -"Please pass me the sugar" - inte bara "Tchjogger" som vi gjorde!. [skratt] Vi är ju mer åt -"Du, johan, sockret!", får sockret och är nöjd. Vi säger inte heller -"Tack så mycket Johan". Kanske sträcker vi oss och tar sockret själva. Men för dem var det viktigt att vi bad om sockret och sedan tänkte på att säga -"Tack!" när vi fått sockret. René var riktigt upprörd… -"Nja, näe, det här måste vi..." mumlade han irriterat [skratt]. -"Ja ja, visst. Det kan vi väl göra", sa vi. Vi tyckte att det var en ganska liten detalj i sammanhanget. Men OK.
Abbas, vår LO, beklagade sig senare över engelsmän som alltid tjatar om "Please", "Sorry" och "Thank you". Även han tyckte att det var ganska lustigt. Nåväl, efterhand hettade liksom diskussionen till. Det började bli mer och mer kritik mot person. Där borde David gått in och avbrutit, anser jag. Men det gjorde han inte - han lät det bara pågå. Då menade Martin att de i gruppen som är svaga och de som är starka, måste liksom bjuda till, från två håll. -"De som är starka måste hjälpa de som är svaga, men de svaga måste hjälpa till", tyckte Martin. De som är långsamma måste tex gå upp tidigare på morgonen för att hinna med. Det tyckte vi var helt fel, vilket vi sa till Martin. Vi sa till honom att den svage inte har något val - att han har fullt upp att överhuvudtaget vara med. Den starke däremot, han kan välja mellan att hjälpa eller inte. Den som är trött och långsam och som tex har problem att komma upp klockan 5 på morgonen, kan man inte begära ska stiga upp klockan 4, bara för att vi samtidigt ska komma fram till nästa läger. Huvudsaken är att man kommer fram samma dag, inte att du kommer fram exakt samtidigt. Abbas höll med och reagerade för första gången. Abbas tyckte att Martins idé var ovanligt korkad. Och framför allt: man pekar inte ut personer på det sättet. David sa ingenting. Han var helt tyst. Vi förstod då att David knappast är en bra expeditionsledare och han skiter egentligen i hur vi andra har det. Han är mest intresserad i hur hans pakistanska "stab" har det. För med dem var det andra bullar! Det var inte bara vi svenskar som inte gillade Martins idé och Davids agerande. Det var ungefär vid Concordia som det visade sig att maten inte var riktigt bra. Maten var engelsmännens ansvar. Den bestod av Shapati, deras lokala bröd, gröt, te, marmelad, skinka och ett antal sardinburkar. Det var allt. Vi tyckte att det var en väldigt konstig lunch. Och det var samma lunch varenda dag. Lunchen var dessutom ofta väldigt sent på dagen, mellan 2 och 3 på eftermiddagen. Den typen av lunch räcker inte för att man ska orka gå hela dagen. Den dåliga maten grundade den undernäring som senare drabbade några av medlemmarna.
David ursäktade sig med att säga att trekkare går långsamt, medan klättrare snabbt vill komma fram till baslägret. Men problemet är att om du inte acklimatiserar dig kan du inte sätta igång med klättringen när du kommer fram till baslägret - går du snabbt fram blir du sittande i baslägret, går du långsamt kan du börja klättra snabbare. I slutändan går det inte fortare om du stressar fram. Men David hade svårt att acceptera detta. Från Concordia gick vi i 2 dagar innan vi var framme i baslägret.
Vi stötte inte på så många andra expeditioner men det berodde på att vi startade ganska tidigt. De flesta andra expeditioner kom en vecka efter oss. Är det en speciell årstid som är bäst lämpad ? JÅ: Mitten av Juli är tiden för när man kan nå toppen av de här bergen. Sedan handlar det om att planera anmarsch, klättring och acklimatisering. De flesta ger sig iväg de första veckorna i juli. Tillståndet ger expeditionen möjlighet att klättra berget under tre månader så man behöver inte klättra under en speciell veckoperiod. |
||||||||||
|
Webdesign och
internetteknik - Teknikhuset i Umeå |
Concordia
4.1 Vandringen börjar
