MR: I byn strax innan Askole lämnade vi jeeparna och bärarna fick sina bördor. Vi anställde ytterligare några bärare - det behövs alltid reservbärare och extrabärare. Några av bärarna bar maten till bärarna, några bar lättare bördor men som istället var mer skrymmande. Till detta tillkom sindar, kockar och lite annat. Det är vanligt att bärare blir sjuka, lessnar eller av någon annan anledning inte kan bära ända fram till baslägret. Därför behövdes reservbärarna.

Utdelning av bärarbördor Foto: Johan Åkerström

De flesta av bärarna var vänliga och glada, nickade istämmande och sa "Hello!" och så vidare. Det fanns några bärare som aldrig sa någonting överhuvudtaget, knappt reagerade när man försökte prata med dem. Det fanns även några få "problembärare" som klagade över vikten, att det var för tungt, att de kände sig dåliga - vissa var faktiskt sjuka redan i början av vandringen. För bärarana är detta ett viktigt jobb som ger mycket pengar. Trots att vissa bärare var sjuka vill dom jobba.

Bob vandrar ut från Askole Foto: Johan Åkerström

Den sista bördan vi skulle fördela i byn, var två stycken ganska hala tunnor som tillsammans vägde exakt 25 kilo - vilket är tungt! Det var då kvar ca 10-20 stycken bärare som vill ta denna börda och som sins emellan gapade, tjatade, knuffades och armbågades, högg och slog på varandra - det var nästan kaos. Vi ansåg att den bärare som tar den här bördan måste använda en bärram för att orka med - det går inte att bara ta ett par rep och slänga upp tunnorna på ryggen. Med hjälp av Abbas, som tolkade åt oss, gjorde vi klart att bäraren som tar denna börda måste ha en bärram - annars blir det inget jobb. Till sist fick en stor och kraftig bärare jobbet och det såg inte ut att vara några problem.

Senare gick bärarna iväg före oss. Jag tror att vi redan under den första dagen var ikapp killen som skulle bära tunnorna. Det visade sig vara problem... För det första hade killen ingen bärram, trots att han tidigare hade sagt att han hade en sådan, och för det andra så klagade han på i princip allt; det var för tungt och för jobbigt. Dag 2 eller dag 3 hade någon annan tagit över bördan och killen hade lämnat oss.

Bärare på väg mot Base Camp Foto: Johan Åkerström

Bärarna flyttar om bördorna under vandringen - om det är väldigt tungt för någon eller någon blir sjuk så hjälps bärarna åt och försöker lösa problemet. Bärarna var mycket trevliga och arbetssamma människor med stor heder.

6/6: Vandring till Khorophon 3 100 m.ö.h via byn Askole.

Kan du beskriva en typisk lägerplats?

JÅ: På de lägre delarna var det gräs, grönt och fint och expeditionsmedlemmarna bodde för sig och bärarna för sig. Lite högre upp övergick terrängen till att bli vanlig trist gråsten. Man valde lägerplatsen beroende på i första hand om det fanns några träd i närheten eller något som liknade vindskydd. Bärarna använde sig inte av tält. På vissa ställen fanns det uppbyggt små fyrkantiga platser med en meterhög mur runtomkring. Där kröp bärarna in så många som möjligt och drog en presenning över och hade en lite eld därinne.

Hade ni problem med skavsår eller annat under vandringen mot baslägret ? MR: Jag hade problem med mina skor. Jag hade försökt gå in skorna hemma utan att riktigt lyckas. Jag hade i princip skavsår redan innan vi började vandringen. Men det gick bra - jag använde skavsårsplåster. JÅ: Skavsår var väldigt individuellt men många får problem när man börjar gå så här mycket men själv hade jag inga problem med skavsår eller liknande.

Grotta Foto: Johan Åkerström

Gick ni hela vägen tillsammans med engelsmännen? JÅ: Vi följdes åt från Islambad till baslägret. Det var det enda sättet för oss att klättra och det var genom att samordna vår expedition med deras för att få tillstånd.

Magnus Rydén och Stefan Blomberg på väg mot Jola Foto: Johan Åkerström

Kan ni berätta om något som hände under vandringen mot baslägret ?

MR: På ett ställe hade man byggt en bro över en liten flod. Istället för att vada över kunde man använda bron. Bron var en smal trähistoria som man fäst upp mellan två stora klippblock.

För oss var passagen över bron inte särskilt svår. Men efter vi hade passerat bron kom det tre killar som hade med sig getter. De skulle försöka ta sig över bron men getterna vägrade. Men istället för att ta en get i sänder i famnen och gå över med den, försökte de få getterna att frivillgt gå över bron. Det gick inte. Killarna kämpade verkligen. Vi satt och tittade på dem och tyckte att situationen var ganska rolig [skratt]. Hurvida de kom över eller inte vet jag inte. Under tiden vi satt kvar så hade de iallafall inte lyckats.

Senare, innan vi gick förbi Concordia, passerade vi bla K2 och Broad Peak och passade på att fotografera en hel del.

Broad Peak från Gore (t.v.), berg vid Urdukas (h.h.)
Foto: Johan Åkerström

Vid ett tillfälle åkte ni en handragen linbana? JÅ: Det var en strid flod som kom från en av glaciärerna och det enda sättet att ta sig över var med linbanan. Den bestod av en vajer som var fastspänd över floden. En talja och en lite låda som man sitter i. Det var ganska tidskrävande att frakta över alla 110 bärarna plus vi.

7/6: Vandring till Bardunal 3 200 m.ö.h. 8/6: Framme vid Paiju, 3 335 m. Allt väl 9/6: Vandring mot glaciären vid Urdukas 10/6: Vandring till Gore

Linbanan var 70 - 100 meter lång och det tog i snitt 8 minuter per person att ta sig över. Allt som fanns efter vägen var det någon som har byggt. Och den personen befinner sig inte långt borta för att komma fram och ta betalt. Han tog 25 rupies per person (en dollar = 41 rupies)

Foto: Johan Åkerström

Hur var tempot på vägen till baslägret ?

MR: Engelsmännen, som vandrade samtidigt som oss och som vi delade bärare med, hade dragit upp takten. David Hamilton, ledare för den engelska expeditionen, ansåg att det inte var några problem att hålla ett högt tempo så länge bärarna var friska och glada. Han menade att det var viktigt att försöka ta sig fram så fort som möjligt eftersom det lätt kan bli strejk eller andra problem hos bärarna. Så länge det hela hålls "rullande" och bärarna får bära så skulle det inte uppstå några problem, menade han.

Om vi skulle ta vilodagar eller ta pauser och vandringen av den anledningen skulle börja gå långsamt, då kunde det bli problem, menade David. Vi ansåg att detta var Davids problem eftersom det var han som hade hand om bärarna, inte vi. Vi sa åt honom att han faktiskt kunde skicka bärarna i förväg om han var orolig för tempot. 80% av bärarna bar faktiskt sådant som vi inte hade något behov av förrän i baslägret, och därför borde de bärarna kunna gå i förväg. Men David tyckte att alla skulle gå samma sträckor och att alla skulle gå samtidigt.

Bärare Foto: Johan Åkerström

Dag 2, vid lunchtid (som ofta var väldigt sent) - var bärarna trötta och de ville inte att vi skulle gå längre den dagen. Dessutom tyckte bärarna att de hade hittat en bra lägerplats - bättre än den "riktiga" lägerplatsen som låg lite längre fram. Detta gjorde att vi vandrade 2 timmar mindre den dagen än vad vi hade planerat. Därmed blev dag 2 förlängd med 2 timmar och vi började känna att det var märkligt hur mycket bärarna fick bestämma.

Det var tydligt att David föredrog att hålla sina gamla bekanta i bärargruppen glada, istället för att göra det som vore bäst för oss. David hade varit på flera trekkingturer i området och ville förmodligen ha ett bra förhållande till bärare, kockar osv, för framtida turer. Hellre göra jobbet enkelt för dem än underlätta för oss. Detta gick helt klart ut över oss och vi började bli lite irriterade.

När vi senare kom fram till Paijo blev det mer problem. I Paiju tar man nämligen traditionellt en vilodag - vilket vi kände att vi verkligen skulle behöva. Paijo är dessutom det ställe där kockarna normalt lagar till all den mat som kommer att behövas fram till baslägret - de har tillgång till vatten. Bärarna behöver en dag för att tvätta, laga mat och för att förbereda sig för resten av vandringen. Men den vilodagen förhandlades bort av David... Han betalade 200 rupies, tror jag, för att bärarna skulle hoppa över den vilodagen och istället fortsätta vandringen direkt

Berg mellan Paijo och Urdukas Foto: Johan Åkerström

Detta fick följden att tempot drogs upp, vi gick långt varje dag och vi gick på färre dagar än vad som först var planerat. För flera av medlemmarna började höjden därför bli påtagligt kännbar och några började halka efter. Några hade helt enkelt svårt att orka med dagsetapperna. Men David tyckte inte att det var skäl nog att dra ned tempot.

Gore: Bärare samlade utanför Johans tält Foto: Johan Åkerström

Fortsättning...

Senaste nytt Loggbok Väderprognos Kartor Beskrivning Genomförande
Deltagare Trekkinggrupp Himalaya Pakistan Hidden Peak Galleri Berättelse
Utrustning Sponsorer Länkar Pressklipp Övrigt Kontakta oss HEM

Webdesign och internetteknik - Teknikhuset i Umeå
© Copyright 1997 Svenska Hidden Peak Expeditionen 1997
Alla rättigheter reserverade