JÅ: Från baslägret upp till C1 var det fågelvägen ungefär 5 km. De första gångerna vi gick upp med packning, tog klättringen ca 8 timmar. Det fanns två vägar upp till platsen för det tänkta C1. De första gångerna vi gick upp mot C1 gick vi ungefär halva vägen och gjorde en "dumpplats" för utrustningen eftersom det var omöjligt att bära allting ända upp till C1. När vi senare hade burit upp vår utrustning till dumpplatsen och acklimatiserat oss till höjden, fanns det två alternativa vägar att välja mellan; en på den högra sidan av glaciären och en på den vänstra sidan. Vi gjorde ett försök på den högra sidan och konstaterade att den vägen var alldeles för farlig - på grund av bergets vinkel relativt glaciären och avståndet till bergväggarna, var risken för laviner alltför stor. Området hade dessutom ovanligt mycket snö vilket ökade riskerna ytterligare. Vid ett tillfälle råkade vi faktiskt ut för en lavin. Det var en så kallad "hängande glaciär" som släppte och som i sin tur skapade en lavin. Lavinen drog förbi det stället vi befann oss på och vi tvingades springa därifrån. Isklumpar stora som fotbollar kom farande i en rasande fart. Om någon av isklumparna skulle ha träffat någon av oss, skulle förmodligen den personen skadat sig ordenligt, kanske tom slagit ihjäl sig om personen träffats i huvudet. Efter övervägning valde vi att istället gå upp till C1 genom den vänstra sidan av glaciären (används normalt vid bestigning av Gasherbrum II). Den vänstra vägen var betydligt längre (8 timmar) jämfört med den högra (5-6 timmar), men av säkerhetsskäl föll valet ändå på den vänstra. Vägen gick upp efter glaciären och genom ett isfall med sprickor och slingriga pass. Det var inte speciellt brant men det var väldigt mycket sprickor i glaciären och många av dem var översnöade. Klättringen skulle varit mycket farlig om vi inte varit ihopknutna med varandra - att gå helt själv skulle varit livsfarligt; helt slät mark där det inte fanns en enda synbar spricka, kunde i själva verket vara en snöbro över en gigantisk spricka. I värsta fall kan man falla ned genom en sådan snöbrygga och slukas upp av sprickan. Eftersom vi gick upp och ned över området flera gånger, hände det att att snöbroar brast och man föll ned i sprickor. Men tack vara att vi var ihopknutna föll vi inte mer än kanske ned till midjan innan fallet bromsades av repet som var fäst i resten av gruppen. Andra expeditioner som kanske inte värderade säkerheten och ett människoliv på samma sätt som oss, gick igenom området utan att vara ihopknutna med någon. Det förekom ordenliga fall ned i sprickor, tex så föll en korean och en tjeck ned i en mycket stor spricka. Vägen upp till C1 var farligare och betydligt lägre än vi hade räknat med. Vi visste naturligtvis hur långt det var enligt kartan, men eftersom det fanns väldigt mycket sprickor var vägen var i praktiken mycket lägre. En sträcka som vi beräknat skulle ta en halv dag att gå tog i praktiken en hel dag, även när vi var acklimatiserade. Det var en mycket lång sträcka. Samtidigt som vi gick försökte vi förstå hur glaciären fungerade, hur den såg ut, hur och var sprickorna bildades. Vi märkte även ut vägen med små pinnar med flaggor överst (för att man ska hitta även efter ett snöfall). Problemet med glaciärer som rör sig väldigt fort är att vägen ändras, sprickor försvinner och nya sprickor bildas. Tidigare riktmärken och kända partier kunde plötsligt vara borta. Att orientera sig genom ett isfall är inte speciellt lätt eftersom man ofta går nere i sprickor och inte har yttre riktmärken till sin hjälp.
|
||||
|
Webdesign och
internetteknik - Teknikhuset i Umeå |
Vägen
upp till C1 (JÅ)
5.1
Vägen upp till C1 (JÅ)
