MR: När vi skulle "pusha" upp turen till C1 fanns det diskussioner om var lägret egentligen låg. John som varit där tidigare hade erfarenheter av glaciären och det hade visat sig förekomma en hel del laviner. Det fanns ställen som var bättre än andra och det gällde att "hålla ut" på glaciären - att försöka placera lägret mellan G1 och G2. På så sätt minskade risken att drabbas av laviner från två håll. När vi kommit upp genom isfallet och glaciären börjat "plattas ut" något, fanns det två vägar att välja mellan - en på höger sida och en på vänster sida av glaciären. Amerikanarna, som dragit "pionjärturen" genom isfallet, valde den vänstra sidan och gick en bra bit från det vänstra berget. Det vänstra sidan var mer platt och en "lugnare" sträcka än den högra.
När vi gick upp mötte vi John och René från den engelska expeditionen. De hade lämnat sina prylar en bit upp och var på väg neråt. John, som klättrat glaciären tidigare, var den som vi bedömde kunde glaciären bäst och borde veta vilken väg som var att föredra - han kom från den högra sidan. Han berättade att David och Martin var en bit upp och var på väg upp. Vi hakade på och hann upp David och Martin en bit längre upp. När vi fick visuell kontakt med dem råkade vi ut för en lavin. Lavinen kom från den högra sidan av glaciären och svepte fram mot oss. Vi tvingades springa som idioter "bakåt" för att komma undan och inte svepas med i lavinen. Då insåg vi direkt att höger sida är jädrigt farlig. Hela högra sidan var uppenbart lavinfarlig! Dessutom hade det redan gått en lavin och vi såg spår av laviner runt omkring oss. Vid tillfället befann sig David och Martin lite längre upp. Senare kom vi ikapp David och Martin i en spricka. Vid det här laget var Martin helt borta och inte riktigt kontaktbar. Han låg ner och hade ingen tanke på hur han borde ligga... solen lyste rakt i ansiktet och på hans överkropp. Vi sa åt honom -"Martin, du måste ta på dig en mössa och lägga dig i skuggan!". Martin muttrade men gjorde till sist som vi sa, något ofrivilligt. Vi sa till David att Martin var dålig och att han borde gå tillbaka med honom, men han svarade -"Vi bara vilar här..." och att Martin skulle piggna till. Då bestämde vi oss för att stanna. För att vila och att smälta lite vatten. Florin började också bli dålig. Jag, Johan och David gick iväg för att spana i terrängen och lämnade Florin och Martin i sprickan i en ungefär en timme. Det var lite osäkert hur vi skulle gå; var det rakt upp eller åt sidan ? Terrängen var mycket svår med stora block och väggar. Det visade sig då att David också var oerhört trött så vi fick gå före. Trots att det var han som hade visat vägen innan hade han nu ingen aning om var vi skulle gå! Vi slog läger. Först dagen efter piggnade Martin till - detta var det första tecknet på att han körde sig helt slut. Florin hade liknande tendenser - att inte spara på sig och inte förbruka alla reserver. Vi hade då diskussioner om vad som var den rätta vägen. Vi ansåg att det var den vänstra men David ansåg att den högra vägen var kortare och att vi därför skulle kunna spara tid. Att vi skulle hinna gå ett par vändor men sedan var tvungna att byta väg då den skulle bli för farlig. Det tyckte vi var märkligt. Om vi ändå skulle vara tvungna att växla väg varför kunde vi då inte ta den vänstra vägen redan från början? David menade då på att vi inte visste om den gick ända fram. Amerikanarna hade bara lyckats komma halvvägs. Vi tyckte fortfarande att det var märkligt resonemang. Dagen efter var det upp och iväg. Det visade sig att det blev ren klättring och vi sa åt David "Inte kan vi få någon att gå med 25 - 30 kilos packning efter den här vägen! Man måste ta av sig packningen för att kunna klättra upp och tänk dig den här vägen om ett par dagar?!". Dessutom hittade vi faktiskt inte fram på den vägen , så vi tyckte att det var idiotiskt att ta den vägen. Vi dumpade alla saker på en plats som verkligen var som en "schweizerost" och gick sen tillbaka nedåt. Martin och David gick först och de hade idén om att gå upp en vända till i morgon med ytterligare grejer och sen vända tillbaka. Vi diskuterade detta på vägen ned och sa -"Vi skiter i det här!". Vi ansåg att om vi skulle hämta packningen, som vi nu ansåg var ett misstag att lämna, så skulle vi göra det från det andra hållet. Då hade vi kontakt med baslägret. Då frågade killarna i baslägret -"Kan man se Gasherbrum La från det ställe där ni nu befinner er på ?" -"Nä, det kan man inte göra, svarade vi". -"Då är ni inte vid läger 1!, Från läger 1 kan man se det och det, och den höjden ni säger att ni befinner er på är alldeles för högt." David menade då att detta var bra för då kunde vi göra en "genskjutning" mot C1, men vi ansåg att det var sprickor överallt. Det var då det verkligen började bli motsättningar mellan vad som var okej och inte okej. Martin och David hade en uppfattning om vad som var rätt och alla andra en annan. Samtidigt hade de andra där nere hört sig för med amerikanarna och de hade sagt "Nej, för fan, det är fel! De måste gå på vänster sida". Vi sa att höger sida var alltför farlig och att den vänstra sidan var den rätta vägen upp. Vi kom ned till baslägret och det blev direkt en stor utfrågning om vilken väg vi hade tagit. Hur var det egentligen ? Vi beskrev vägen och sa att vi tänkte inte gå den vägen nästa gång utan att vi skulle gå till vänster istället. "Vi rensar dumpen till höger som amerikanarna använde en bit upp, tar ned utrustningen och går sedan till vänster " - då blev det ett jävla hallå på radion. David menade det att han gick längst fram, han hade sett vägen. -"Hur kan ni baslägret göra sådan bedömningar?" Martin höll naturligtvis med David och tyckte att alla andra var dumma i huvudet och att det var höger väg som gällde. När vi tog upp problemet med lavinrisken hittade de på att de hade sett laviner på vänster sida också. Då kom det här idiotresonemanget, och vi tänkte att antingen var de höjdsjuka eller helt dumma i huvudet. Visst kom det laviner på höger sida men de slukades upp utav sprickorna, men höger väg gick alldeles precis nedanför. David och Martin kom ned dagen efter och var skitförbannade. Det blev häftiga diskussioner i den engelska expeditionen men vi svenskar var inte inbjudna. Det blev verkligen "vi och dom". Det blev engelsk grupp MOT svensk grupp helt plötsligt" Vid detta tillfälle grundade David motsättningen mellan de två grupperna. Så vi gick omkring i baslägret och vilade, solade och väntade på att de skulle komma fram till ett resultat. I 3 dagar fördröjde engelsmännen den här diskussionen. De gick omkring som mumier hela gänget [skratt]. Det var bara vid måltiderna som vi pratade med varandra och däremellan satt de i mässtältet och hade sina diskussioner. David i rollen som expeditionsledare, påhejad av Martin, höll i tre dagar fast vid höger sida. Alla andra tyckte tvärtom. På något sätt lyckades David manipulera de andra och de sa -"OK, vi gör ett försök på höger sida... " Vi väntade bara in ett resultat eftersom vi var säkra på att vi skulle klättra på vänster sida. Vi väntade och väntade och till slut kom vi iväg. Engelsmännen gick före oss som vanligt och det visade sig att när vi kom ifatt dem vid amerikanarnas Half Camp, på vänster sida, var alla där. Vi vet inte vad som hände men jag skulle tro att John och Bob helt enkelt bara gick åt vänster och då var David och Martin tvungna att följa efter [skratt]. Var ni tvungna att vänta på dem i baslägret ? MR: Dels behövde vi vilodagarna och dels hade vi hade ingen anledning att stressa på. Dessutom tror jag vi en av de dagarna hade dåligt väder. Diskussionerna fördröjde oss ingenting men de fördröjde det totala med några dagar. Hade de gett med sig direkt så kunde John och de andra ha planerat att dagen efter sätta igång med att börja bära grejerna på vänster sida. Vi var inte drabbade eftersom vi bar på så lite grejer, men engelsmännen hade så oerhört mycket mer utrustning. Det skapade lite irritation… speciell eftersom vi åt i samma tält.
|
||||||
|
Webdesign och
internetteknik - Teknikhuset i Umeå |
Vägen
upp till C1 (MR)
5.1 Vägen upp till C1 (JÅ)
