Varför börjar man med bergklättring ? JÅ: För mig var det i huvudsak naturupplevelsen och att tillsammans med andra människor få göra något fysiskt krävande. Det är den främsta orsaken till att jag håller på med bergsklättring på hög nivå, dvs vinterklättring. Att i shorts klättra i berg på sommaren när det är varmt och skönt, det är en helt annan sak. MR: Svår fråga... För mig är det nog ett naturligt led och en följd av mitt fjällintresse och intresse för äventyr. Är man intresserad av fjällen och så vidare finns ju topparna där... trots att man mest går i dalarna. Jag har ända från min barndom varit intresserad av att göra sådant som inte så många andra gjort. Man ser en sak och man undrar -"Har någon annan gjort det där ??? Näe, det har ingen annan gjort! Det ska jag göra, det där vill jag pröva!". Går man mycket i fjällen kommer man onekligen in på att man känner ett drag till topparna. "Där skulle jag vilja vara...", och sedan kanske man göre ett försök. Jag gjorde min militärtjänstgöring som jägare och vistades därför mycket i fjällen. Där fick jag pröva på väldigt många nya och ovanliga saker och precis när jag muckat bestämde jag och en kompis oss för att vi ville upp till Kebnekaise och där försöka nå toppen. Vi fick några råd från guiderna som berättade hur vi skulle gå. Men vi tyckte att det förslaget lät som en jäkla omväg... -"Det går ju att bara gå rakt på istället!" - vilket vi också bestämde oss för att göra. Men efter ett tag insåg vi att det blev väldigt brant, läskigt och farligt, med mycket lösa stenar osv. Då insåg vi att klättring nog var någonting man måste kunna... klättring är ingenting man bara "prövar på". När vi kom hem från fjällen tog jag kontakt med Klätterförbundet och Göteborgs Klätterklubb. Jag fick möjlighet att följa med dem ut och klättra tillsammans mycket erfarna klättrare. Och på den vägen fortsatte det. Vad är det man måste räkna med när man klättrar på hög höjd? JÅ: Det finns flera faktorer som spelar in Det är inte bara fint väder och sommarvärme utan även snö och vind, svåra snöförhållanden, isförhållanden och lavinrisker. Dessa faktorer använder man för att försöka kalkylera ut vilka risker man tar. Genom noggrann planering tar man sig förhoppningsvis upp på ett säkert sätt. Ju fler faktorer man måste ta hänsyn till, desto intressantare är det att planera och försöka övervinna problemen. Hur mycket är man beredd att "offra" för att nå toppen? JÅ: Jag personligen är inte beredd på att offra speciellt mycket. Självklart det hårda slitet, planeringen innan, ansträngningen att leva på den höga höjden och själva klättringen mot den höga toppen - men det är inte värt att offra sitt eller någon annans liv för att nå toppen, inte heller sätta personer på ett farligt ställe. MR: Jag tycker inte det är värt att förlora liv och lem - man måste ha en dos av sunt förnuft. Man måste kunna tänka klart och kanske vända i tid. Hittils har det iallafall fungerat. Många andra klättrare har inte den uppfattningen utan är beredd att satsa en hel del mer...kanske varandra också. Är det inte risk för att man under fysisk och psykisk press lätt fixerar sig alltför mycket på målet, att man blir "blockerad" ? MR: Om man är för fokuserad och inte har med sig sitt sunda förnuft ökar naturligtvis riskerna. Man kan se vissa paralleller mellan olyckor och bristande omdöme och alltför drivna expeditionsmedlemmar. Hittils tycker jag att vi har lyckats balansera det hela rätt och jag hoppas att man inte förlorar den förmågan. Tror ni att vem som helst som är fysiskt vältränad och har det rätta psyket, kan klara av att bestiga en 8000-meterstopp ? MR: Jag tror att många är tillräckligt vältränade, rent fysiskt, för att klara av en bestigning. Det finns troligen många som är betydligt mer vältränade än vad vi är. Men det är inte det som är toppframgången, utan det är helt klart psyket det sitter i. Du måste dels ha tillräckliga erfarenheter och dels psyket att orka fortsätta, trots att det är fruktansvärt, fruktansvärt tungt. Det spelar ingen roll hur fysiskt vältränad du är om du inte har den psykiska styrkan som krävs. Den räcker en bra bit upp på berget men den räcker inte ända upp till toppen. Det handlar mer om att övervinna sig själv och att blockera de signaler som säger åt dig att stanna. När kroppen säger att du måste sluta, att du måste gå ner och vila, gäller det att kunna fortsätta. Några av er har tidigare sysslat med en del andra former av "extrema sporter" ? JÅ: Det som man normalt pratar om när man pratar om risksporter är ofta fallskärmshoppning, bergbestigning, grottforskning och liknande. Samtliga av dessa har jag hållit på med. Jag har t ex tävlat fallskärmshoppning i 10 år och gjort över 2 000 fallskärmshopp. Jag har karterat oupptäckta grottor. En av de grottorna är Korallgrottan, som ligger i norra Jämtland uppe vid Stora Blåsjön. Den karterade jag tillsammans med några andra personer och det blev Sveriges längsta grotta. Under tiden vi karterade denna grotta upptäckte vi att det var mycket brant på vissa ställen och att det fanns djupa schakt i grottan. Det enda sättet för oss att oss ned i dessa schakt var att lära oss att klättra uppför, så vi var tvungna att träna klättring på klippor kring Sundsvall. Det var då intresset för klippklättring dök upp. MR: Jag har sysslat med fallskärmshoppning, motorcyklar, dykning och lite annat. Utöver det har jag provat på de flesta andra "extrema" sporter och aktiviteter. Vad är skillnaden mellan Hidden Peak och grottforskning ? JÅ: Gemensamt för de här äventyrsaktiviteterna var att de var väldigt projektinriktade. Det kan vara så att man under en längre tid planerar att klättra Hidden Peak och att det blir ett projekt i sig. När man har klättrat berget och gjort allt i samband med detta, börjar man leta upp ett nytt projekt. Nästa gång kanske det blir ett annat berg eller någon annan aktivitet. T.ex. att åka iväg i några i veckor och klättra i en grotta - att gå inne i grottan, titta på nya saker och försöka att ta sig så långt ut i periferin av grottan som möjligt och på det sättet försöka göra den till Sveriges längsta grotta. Detta hade vissa likheter med Hidden Peak. Man kan kanske förstå att de som sysslar med tex fallskärmshoppning är ute efter en adrenalinkick, men bergsklättring är väl mest jobbigt ? MR: Vår expeditionsläkare, Stefan Blomberg, är väldigt intresserad av den biten och han har försök "analysera" oss för att få svar på den frågan. Men han har gett upp lite grann för vi är inte särskilt mottagliga [skratt]... Min åsikt är att man ibland lägger klättring i fel "fack". Klättring i alperna, alltså inte inomhusklättring och kort boulderklättring, utan längre turer, tillsammans med fallskärmshoppning, bungyjump, helikoptrar, broar och hela det köret, lägger man ofta in i facket för "adrenalinsökare". Men jag tycker inte man får en adrenalinkick av bergsklättring. Vi som sysslar med alla möjliga sporter, jag har tex hoppat fallskärm och allt annat mellan himmel och jord... det går ju inte att jämföra. I de sporterna är man ute efter den här snabba "rusningen", den här "wow"-grejen. Men den har du inte i klättring - här är det väldigt jobbigt under en lång tid. Om du gör en kraftansträngning och når ett resultat, tex vid sportklättring utefter en kort led, kan du få den här "glädjekänslan" som förmodligen har med adrenalinet att göra. Man laddar upp och efter några minuter har du fixat det. Men i alpin bergsklättring håller du på i timmar, dagar, veckor och månader - jag tycker inte att det är någon adrenalinkick. Eventuellt kan man spekulera i en lång utdragen utsöndring av adrenalin, men det är utanför mina kunskaper. Men alla de här aktiviterna tycker jag ligger i "äventyrsfacket". Är man riktigt "normal" om man vill ge sig upp på en 8000-meter topp ? MR: Ja, man kan ju undra [skratt]... det kanske andra måste avgöra. Det klart att... jag tror inte en normal människa sysslar med det här. Jag tror att man liksom "trappar upp" äventyren och lägger ribban högre och flyttar fram gränsen. Det jag idag tycker är ganska normalt, tyckte jag förmodligen var ganska extremt för 5-10 år sedan.
Av vilken anledning är det så få som har bestigit Hidden Peak ? JÅ: Anmarschen är väldigt lång så många prövar berg som ligger närmare. Det är också ett svårklättrat berg vilket gör att många väljer ett lättare och får eventuellt större toppchanser. Stefan, var det något särskilt som lockade dig som läkare att följa med på den här expeditionen? SB: För min del har jag alltid haft en hemlig kärlek till klättring. Jag har aldrig klättrat men alltid varit intresserad - läst i tidningar och så där. Jag såg det mera som ett tecken faktiskt.... Jag tänkte i 3 dagar. Man sticker inte iväg på en sån här grej utan vidare när man har barn, dålig ekonomi och bör vara hemma och jobba.... och en massa annat som ska skötas. Men jag tänkte att en sådan fråga får man bara en gång i livet och då måste man säga "Ja". Jag så det som ett privilegium att, när man inte klättrar själv, få komma till en sådan här plats i sällskap med folk som har ordentlig erfarenhet, och trots att man inte har dom här erfarenheterna kunna känna att man behövs. Men jag kan inte påstå att det var några särskilda yrkesmässiga utmaningar. |
||||
Webdesign och
internetteknik - Teknikhuset i Umeå |